ROVDJURSKVINNANS CREDO

Jag skall (förhoppningsvis utan allt för mycket konstigheter och teaterjargong) att försöka förklara hur jag tänkte när jag skrev pjäsen. För det första ville jag göra något som inte var ironiskt.
Gärna roligt men inte distanserat. För det andra ville jag skildra arbetarklassen och det förlorade folkhemmet.
Varför vill ingen vara arbetare längre? Det var ofta bra människor. Men det är finare att vara knodd i Sverige år 2006 (den absolut finaste knodd-sorten är naturligtvis "restauratören", som har ett löjligt påhittat efternamn och lär oss att umgås på ett "kontinentalt vis", under tiden som han smiter från skatten, har kriminella som dörrvakter och klämmer servitriserna på pattarna. Han är den nya tidens renesainsmänniska)... En liten parantes där.
För det tredje ville jag ha en kvinna i centrum.
Varför inte?
Dom är trevliga att titta på, jag är inte lika trött på dom som på mig själv och jag får möjlighet att bevisa att jag skriver bättre kvinnoroller än dom själva.
För det fjärde ville jag göra något romantiskt. Kärleken skall man vara redo att dö för.
Varför skall allting vara gratis för? Livet är inte Metro. Så här under senkapitalismen med internetdejting och skit förbrukar vi varandra som konsumtionsvaror och vi har inte som varje självrespekterande hora ens vett att ta betalt.
Valutan skulle vara kärlek då, tycker jag.
Som ni märker är jag inte särskilt såld på tanken på människan som konsument punkt slut.
Jag är inte särskilt såld på partytält, barromantik, GHB, Paris Hilton, langos, frystorkade kvinnor med kycklingskinn som går på gym (jag får bögnoja), tatuerade morsor och privatiserade bibliotek heller.
Vilket gör mig rätt dåligt anpassad för att leva i Sverige på 2000-talet, antar jag.
Men det skiter jag i.
Jag tänker se till att 2000-talet anpassar sig efter mig... Det är det som är tanken med pjäsen.

SLUT

Ps. Just det ja! ...Den kvinnliga huvudpersonen sitter i rullstol, bara för att man skall fatta att hon blivit överkörd av systemet på mer än ett sätt. Vad som hände med arbetarklassen? Ja, den deklasserades. Dom som inte klarade av å steka en lango, dom blev terapeuter antar jag.

TYP - MARTIN - THEORINS - TEATRALA - COUNTRY - METAL - WHITE - TRASH - RAP

1. "Jag säger, va fan kan vi inte göra nått som är verkligt, som handlar om hur vanligt folk har det? Skippa bullshitten! Och låta det vi gör betyda något igen. Jag har en nästan religiös tilltro till konstens förmåga att påverka... Är det nån som har hört talas om Marseliäsen nån gång?"

2. "Jag vet att jag uppfattas som nån slags 'crazy motherfucker'. Va fan ska jag göra? Mina vänner uppfattar mig inte så (hoppas jag). Jag känner att jag vill sträcka ut en hand till mina konkurenter 'vi kan kramas om du vill, det är ok att vara medioker'. Kanske dom tar mig till sitt hjärta då?"

3. "Jag skriver ungefär på samma sätt som jag målar. Jag bara kör på. Jag har aldrig gått nån kurs på DI. Jag tror inte på 'litterär gestaltning' på universitetet och skit. Det är som att ha en kurs för att knulla eller slåss. Kurser är sånt som mamsen och papsen fixar in en på. Behöver man en kurs skall man nog lägga av."

4. "Jag känner mig mycket mer besläktad med Janne Josefsson eller Martha Gellhorn än med nån bakis 50+ mupp som hoppar runt i nån berättarlada i Västmanland insvept i tygremsor."

5. "Jag är en vit medelålders västerlänsk man. Det är inget problem för mig. Det borde det inte vara för nån annan heller om han/hon inte är rasist."

6. "Jag gillar att 'regissera snällt'. Demonstuket är inget för mig. Att försöka skrämma folk är kontraproduktivt, omoraliskt och pjäsen blir sämre. En del tar det här för svaghet. Tror att man är en 'pussy' och skiter i att t ex kvittera när dom hämtar ut sin lön. Eller struntar i ett handslag att man skall göra nästa pjäs tillsammans eller nått. Då ger man dom bara dåliga referenser och gör en mental anteckning att aldrig jobba med dom igen."

7. "Sverige dräller av bra skådisar. Ibland tycker jag nästan att det är lite synd om dom. Att det finns så lite bra material. Det är som om Elvis eller James Brown hade varit tvungna att sjunga 'Flottarkärlek' hela livet."

8. "Vi har en jävligt bra ensamble den här gången. Conny Hoberg, Christin Maroun bl a. All den här skiten om att regissören är så viktig. Fan, skådisarna kan nästan alltid mer. Egentligen är den häftigaste teatergrejen på varje teaterrep hur skådisarna lurar regissören, att det han/hon gör har betydelse. Fan, i slutet gör dom ju ändå bara som dom vill ändå!"

9. "Teatersvängen är lite som country och Göteborg är ungefär som Nashville. När du OK:as av teatercheferna, gör du samtidigt en överenskommelse, om att låta dig formas och bli typ Garth Brooks, Kenny Rogers. Annars om du vill gå din egen väg, då får du köra ditt eget race och bli typ David Allan Coe eller Hank III då. Det kan ju vara lite jobbigt och ensamt ibland, men du behåller din värdighet och så slipper du bli brun på tungan."

10. "Vi förväntas göra bättre grejer än Stadsteatern med en 100-del av deras budget. Shit! Dom här killarna, tjejerna och dom mittemellan, på t ex Stadsteatern... Du jobbar på en instution, du vill va pappaledig, du kan inte prata i 5 minuter utan att säga 'A-kassa' eller 'jag känner en som känner Ingmar Bergman'. Det är knappast gangsterrap eller hur? Jag menar, det spelar inte nån roll att vår budget är vad dom bränner på glödlampor och dasspapper. Vi tar dom på ren attityd typ."

11. "Att kunna skriva är en talang. Ett ansvar, en gåva av gud och jag tänker inte slösa bort den och den som står ivägen får skylla sig själv... Men i slutändan hänger allt på skådespelarna."

12. "Brukar alltid se till att skurken i mina pjäser är psykolog. De är vår tids falska präster. Dom påminner mig f ö litet om Robert Mitchum i 'Night of the hunter' fast utan hans förlösande humor och självironi. Ser f ö i GP idag 15/8 2006 att någon mördat sin 'shrink'. Det är inget jag rekommenderar. Världen behöver inte några psykologmartyrer. Det räcker med att dom kanoniserat sig själva.

Ps. Rätt skall vara rätt! Jag har träffat en trevlig o normal psykolog. Hon lät mig krita öl när hon jobbade på Klara.

13. Om något blir konstnärligt framgångsrikt, det handlar egentligen inte om hur man skriver, eller hur man regisserar. Det handlar om hur man rollbesätter. Det är det svåraste. Man måste ha koll inte bara på vad folk klarar av just nu utan även vad dom kan tänkas leverera i framtiden. Jag fattar f ö inte hur man som dramatiker/regissör kan vara så dum att man låter nån annan göra det.

14. En grej som gör skådespeleri lite speciellt, är att jag s a s "säljer" personen som gör rollen rakt av till publiken. Det finns inget "filter" i form av en CD, tavla eller bok.
Vad jag menar är att t ex om en författare är tråkig, en musiker har ett IQ på 22 så gör det inget.
För en skådespelare är det fatalt. En skådis måste vara en personlighet. Problemet är att dom flesta lägger ned så mycket tid på att låtsas va nån annan att dom inte utvecklar nån. Andens fotomodeller. Jag undviker sådana för att även om dom är bra på att visa upp grejer så finns det inget att visa upp.

15. Förmodligen kommer jag att anklagas för rasism och homofobi, i samband med den här pjäsen, eftersom folk i pjäsen säger såna saker och en del tror att jag skriver under på allt som mina rollfigurer säger. Den kritiken skiter jag ärligt talat i, jag menar om man är så dum......
Jag skildrar en ghettomentalitet. Det råkar vara ett vitt ghetto den här gången "warts and all". Att utgå ifrån att dom här människornas hat och fördommar (det finns mycket annat också) automatiskt skulle vara mindre intressanta att undersöka än nån rappare från Broklyns dito, är väl rasistiskt om nått? Rasistiskt och dumt, vilket är synonymt, i slutändan är det ju sitt eget liv man förgiftar, om man väljer att fylla det med hat, eller hur?

16. Apropå massuppfittningen att det här skulle vara någon slags feministpjäs. Det är det naturligtvis inte. Jag har skapat en huvudperson - Viveka som är en fajter. En fajter mot sitt handikapp. En fajter mot idioter som ser henne som en mindre värd människa för att hon är kvinna, handikappad och arbetarklass. Tanken att hon skulle haka på det gruppegoistiska gnäll som benämns "feminism" för att förklara sina egna tillkortakommanden är absurd... Hon är helt enkelt för stolt.

17. Farsan i pjäsen har varit varvsarbetare och för att ha råd att va hemma och ta hand om sin rullstolsbundna dotter har han fått starta eget bidrag för en telesexlinje för bögar. Kan man få en mer perfekt beskrivning, av industrisamhällets övergång till postindustriellt tjänstesamhälle?

18. Mest förnedrande repögonblick?
När jag blev utsatt för feministisk backlash, när Christin Maroun skrattade ut mig, underkände mina feministiska repliker och tvingade mig att skriva nya i realtid att ge henne under tiden hon spelade, ungefär som om hon beställde fläskkorv och potatissallad i charken i Saluhallen. Så man kan säga att jag är halvvägs feminist nu, det vill säga pussywhipped.

19. "Roligaste" missödet?
När vi filmade hela trailern med en rengöringskasett i kameran.

20. Mesta lågbudget?
När jag förklarade för skådisarna att man fick vara glad om pianot stod kvar på morgonen, när man skulle använda det i pjäsen och nån hade tagit bort hälften av tangenterna.

21. Dom i pjäsen sket i att rösta. Problemet med att välja i riksdagsvalet, för den här familjen var att sossarna har blivit ett försäkringsbolag för losers (att Moderaterna är ett investmentbolag för egoister visste redan alla, utom väljarna). Hade sossarna haft en vision och kanske Göran Johansson som partiledare. Hade dom röstat på honom hade sossarna vunnit och Viveka sluppit mardrömmar om att ligga kvarglömd "i sin egen avföring i ett eget rum" på ett privat vinstdrivet vårdhem i en samtida borgerlig frihetsvision. Till alla dom invandrare, sjukvårdsbiträden mm som röstade på Alliansen, spänn fast säkerhetsbältena. Det kommer att bli en jävligt skakig flygtur!

22. Största överraskningen?
Var när vi skulle repa pjäsens höjdpunkt/pjäsens mest intrikata scen för första gången och 2 skådisar på eget bevåg, utan att kontakta dramatikern/regissören/teaterchefen, strukit ned den kraftigt "för att det kändes som det var lite mycket upprepningar".
Scenen är nu restaurerad till nyskick.

Press 0739-304182

-Martin Theorin

Den här pjäsen handlar om familjen. Här är jag 1964 med min kusin. Det verkar inte finnas ett enda kort från min barndom där jag inte håller i antingen en påk, en pistol eller ett gevär. Men som Louis säger i pjäsen "varför har folk så svårt att förstå det roliga med att slåss för? Det är ju inte så att det saknas anledningar att bli förbannad. Eller hur? Du har ju inte frågat dig varförn ågra få ska ha så jävla mycket, medan andra knappt ska ha nått alls för?"

Mera jag 1964 utanför moster Märta i Stockholm. Så här i efterhand framstår det inte som ett mysterium att jag hamnade i obs-klass redan i 2:an. Jag har ju ett tillhygge på varenda barndomsbild. Tur att det här var innan bokstavsdiagnosernas tid. Ibland undrar jag vad som hände med mina högpresterande, välartade skolkamrater. Dom hördes liksom aldrig av. Kusin Katarina till höger från Boliden får representera det stråk av normalitet och intelligens som trots allt skär igenom familjen.

Min pappa har kopplat greppet på mig ca 1972. Han är förmodligen en av anledningarna till att jag blev dramatiker och alldeles säkert hela anledningen till att jag inte blev kriminell. Min pappa tog med mig på rättegång i London, Svansjön i Leningrad och "The importance of being ernest" på Folkteatern i GBG. Jag i min tur tog med mina klasskompisar på hans förhandlingar. Det kunde handla om sådana saker som att någon hotat att bryta ryggen av sin svärmor med ett kvastskaft och att kasta syra i ansiktet på henne. Varpå vederbörande sändes iväg till ett långt fängelsestraff åtföljd av några väl valda ironiska kommentarer från min far Claes Theorin. Stor underhållning för en klunga osnutna 10-åringar! Det sägs att man har barn till låns. Det gäller också föräldrar. Han var en jurist som brann för rättvisa och det skrivna ordet. (Läs mer på Museum.)

Full circle. Här bildade jag egen familj. Vi gifte oss inte på en strand i Goa eller uppkrupna i en palm på Barbados, utan körde bröllop "finniss stajl" i förorten. Lägg märke till de många pavorna, den blonda furun, den ansvarsfulla extasen. Den ansvarslösa extasen stod José för, senare på bröllopsfesten, då han åt upp brudbuketten.

Ännu mera full circle. Här är där vi alla förr eller senare hamnar. Ok, kanske inte på samma kyrkogård som Marskalk Ney då. Pappa tog kortet och faktum är att jag delar hans facination för Pere Larchaisekyrkogården. Var där här om året och tillbringade ett rörande ögonblick vid minnesmärket över Pariskommunens fallna. Floden flyter på om än i litet olika fåror. Med risk för att låta banal så antar jag att det är det familjer handlar om.

Rune har "redneck soul". Det är det jag gillar hos honom. Trots att han är ganska dum (det är kanske det jag gillar?) kan man lita på hans ord. Han är ingen "jiddergubbe", ingen glidare, ingen hustler on the make och så gillar vi båda country. Nedanstående låt citat bara är så jävla mycket Rune bara!

Martin Theorin

Tänk hushållsnära tjänster, tänk ingen svensk
kommer att göra dom jobben.

"From the Garden of Eden right up to today.
By the sweat of his brow's
how's man s'posed to earn his pay.
But the VIP's and the rich folks of this land
think manual labor's jest a mexi-cän.
Who swam the Rio Grand.
Manual labor you old backbreaker
you sure know's how to make a fool of folk's like me.
It throws a muscle and numbs your brain
then it hauls you off down the road like a runaway train."

Manual labor, B J Shaver
=Kick-ass-poets-rule!

Martin Theorin

Tänk omotiverad högfärd, tänk Reinfelds fru är
Lady MacBeth, tänk hela jävla alliansen.*

"Look younder to that highheaded feller
with his nose turned to the sun.
He'll tell you that he built this world.
Without him it wouldn't run.
Hey hey hey dont pull that stuff on me!
I am just a country boy plain as I could be.
I am not so smart dumb as any old mule.
Show me a 100 stuck up folk's I'll show you a 100 fools!"

Stuck up blues, Louvin Brothers
=Close harmony rules!

Martin Theorin

*Utom Carl Bildt. Honom har jag träffat, en bra karl.
Jag tycker även att vi ger integrationsministern en chans, va?

Pappa Rune i familjen i pjäsen har idoler.
Alf (Robertsson) ofcourse.
Eddie (Meduza) goes without saying.
Men störst va alla ar ändå Owe Thörnqvist!!
Tyvärr hade han inte råd att se honom häromsistens. Så jag tog med mig en foxy babe, åkte in från Mölndal och kollade i hans ställe. Här nedan följer en rapport.

Sune

OWE THÖRNQVIST, KONSERTHUSET 15/10 2006 - BURNISAR MED PERMOBILEN.

Ok då, inte riktiga burnouter då! Mercy - Det är ju för fan en elmotor på!
Men tanten körde i alla fall fram och tillbaka jättefort och tvärnitade sådär "tufft" framför sina polare, som stod och rökte på konserthusets trappa, glömska av allt vad stroke - amputationer - och - åldersdiabetes - komplikationer heter.
Poseidon ser plötsligt ovanligt ung och spänstig ut i fonden, medan de vita färdtjänstsbussarna stämmningsfullt rusar motorerna och bildar kö framför honom. Därinne står rullstolarna och rullatorerna så slarvigt parkerade att vi har svårt att ta oss till våra platser på 1:a balkong.
Jag reflekterar: "Det skulle innebära en full arbetsdag för Jesus om han dök upp här för lite helbrägdagörelse."
Men det är inte Jesus folk väntar på.
Det är Owe.
Det är nästan samma sak, skall det snart visa sig.
Det här måste vara den äldsta pupliken sedan jag såg Ray Davies. Då blev jag av med min brud till honom. Vad kommer att hända nu, kommer jag att bli av med min brud till Owe Thörnqvist nu?
Skitsamma, vi är i hillbillyheaven och publiken är underbart autentisk och trashy!
Inga såna där typer från universitetet som på Sister Ray. Bakom oss har vi t ex 2 halvpackade kärringar som verkar vara på rymmen från nått gruppboende eller inack.
Nu kommer Owe.
Jag får säga att han är i bra form.
Bättre än James Brown.
Som jag såg i Amsterdam för nått år sedan.
Owe raddar upp klassikerna.
Svartbäckens rödaste ros, Varm korv boogie, Psycho killer... Nej jag bara skoja. Det svänger bra och herrejävlar vilket driv karln har!
Hybris på Jerry Lee nivå.
Totalt damp!
Han är verkligen en underhållare nästan av amerikanskt snitt och det är det högsta betyg jag kan ge.
Så bajar allt ihop.
Owe börjar prata politik och det blir lite sådär, som när skådisar tror att dom måste ha en åsikt om allt, men inte kan nått (tänk Pernilla August). Owe har lite samma problem. Owe tror att Sverige är på 60-talet och folk äter bruna bönor och rotmos.
Owe är inte conected to the zeitgeist. Något som blir pinsamt uppenbart när han börjar plöja genusfåran i sina vitsar, något om att kvinnor "luktar kräftor".
"Jag älskar daj Owe!" vrålar inackskärring 1 i raden bakom med perfekt timing.
Så kommer en punchline om någon som slår ett järnspett "i skallen på sin kärring".
"...Nej...Den... Töckte jag inte öm." säger inackskärring 2 och låter nästan som hon drabbats av ett anfall av intelligens.

Owe slutar vitsa och går över till något finstämt karibiskt. Tänk sensvalism. Tänk Owe goes Buena vista social club.
"Visa kuken Owe!"
Har jag hört fel? (Owe är trots allt 78.)
"Kuken!"
Nej där kom det igen.
"Visa kuken!" (Inackskärring 1).
"Visa kuken - kuken!" (Inackskärring 2).
"Kuken - kuken - kuken!" (Inackskärring 1 & 2).
Men Owe är ett proffs. Owe vägrar visa kuken. Owe ignorerar dom. Och dom pratar om "hur fantastisk Owe é". Om Owe är så fantastisk, varför lyssnar dom inte på Owe då?
Nu har Owe slutat sjunga och gått över till att försöka kränga en dubbel-CD och konstiga böcker om sig själv.
Man kan säga att det stoppar upp showen litet.
Det blir extranummer och en liten upphämtning, med det skulle kunna bli så mycket bättre. Om fan mannen som uppfann svensk rocknroll och vars litterära texter fortfarande sopar golvet med det mesta, bara vägrade att vara bingounderhållning på en stationär pensionärskryssning vid Götaplatsen!

Förlåt mig Rune. Jag vet
att du kommer att slå ihjäl mig,
men jag måste bara få säga detta!
Älskar daj!

Din kompis Sune

Den blinde siaren under den grekiska antiken eller "The man of constant sorrow" i East Kentucky, same shit same legend. Jag tycker inte det spelar nån roll om man skådespelar, målar, rappar, toastar eller va fan man gör. Huvudsaken är att man har något att säga - "Got the right to sing the blues". Om inte ser allt folket, att man är naken och det blir genant. Ralph Stanley ovan har alla kläderna på sig.

Martin Theorin

Om vi för ett ögonblick återvänder till scenkonsten i Göteborg.

www.annaleyman.se

Allt som jag sett henne göra, bedömer jag som högintressant.
Rekommenderas!

Martin Theorin

 

 
RYGGMÄRGSFÖRLAMAD
- Då kanske den här mannen kan hjälpa dig?
Ps. Runar har soul.

”Some people look down on me but I dont give a RIP. I’ll stand barefooted in my own front yard with a baby on my hip. Cause I’m a redneck woman I aint no high class broad. You may think I’m trashy a little to hard core but in my neck of the woods I’m just the girl next door”

Redneck woman
Gretchen Wilson

En sak jag lärt mig under årens lopp är att hålla den känslomässiga distansen till dom jag jobbar med. Icke desto mindre var ovanstående tråkigt. Numera regisserar jag alltså själv. Det känns skönt efter 15 år av underkastelseritualer som regiassistent att vi slipper ett schitzigt delat ledarskap och så klämmer vi ur oss 2 pjäser (bättre mottagna) om året istället för 1.
Så på det yrkesmässiga planet innebar S Gubes avhopp ett rejält lyft för gruppen. Regi är lite som skådespeleri, kvinnor klarar av det. Så hur svårt kan det va? (Joke)
Det är alltid lika kul att kolla på såna där förhandsreportage i tidningen och se regissörer lägga pannan i djupa veck och försöka se ut som intellektuella överdängare.
Du får idéer utifrån det du ser. Whats the big deal?
Men på det mänskliga planet stannar summeringen på minus. S Gube var den enda som hade stake nog att våga jobba med mig för 15 år sedan och hennes avhopp kom faktiskt som en chock.

Martin Theorin

Dramatikerjobbet är påfallande oglamoröst. "Fjäsket" och allt det där "jobbiga" har jag aldrig blivit utsatt för. Det vore skönt om det började nån gång. Nya feministiska förebilden Valerie Solanas ansåg sig ha rätt att gå upp och skjuta Andy W (m fl) när han drullade bort hennes manus och undvek henne. Jag hade samma problem, även jag hade naturligtvis lust att mörda, men valde en svensk kompromiss och ringde ett tidigt samtal till min dåvarande sekreterare i stället och fick det här brevet.

Martin Theorin

Förut var måleriet en stor grej för mig...	...På sistonde har jag börjat klottra igen.

Vad fan hände med överklassen?
Martin Theorin.

Kan man ju fråga sig efter den senaste tidens stadsrådsskandaler. Förut sköt man ju sig när man blev påkommen med att bluffa. Det verkar som den deklasserats moraliskt. Förut kunde dom ju åtminstonde motivera sin högfärd med att dom var bra på krig t ex. Man gick längst fram och ledde genom exempel och så lärde man sig respektera vanligt folk, när man förde befäl.
Minns Karl XII:s förmaningar om att "inte vara ohövlig mot de gemene". Det är historia. Nu är lumpen mer eller mindre borta. Ära och heder är antikerade begrepp som endast hålls vid liv av invandrare (detta sagt utan skymten av ironi) med rötterna i halfeodala strukturer.
Kanske skulle vi skaka om å vända upp å ner på hela samhällsbygget och placera dom överst. Det är ju i alla fall omöjligt att dom skulle göra ett sämre jobb vad det gäller h-e-d-e-rlighet, eller hur?

”ROVDJURSKVINNAN OCH KYCKLINGMANNEN”           (Vit skit)

Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen är ett nyskrivet drama av Martin Theorin, till skillnad från förrförra pjäsen som var ett (framgångsrikt) försök att förhålla sig till O´Neil Lång dags färd mot natt ochde n därdå som var en enmanspjäs - ett försök att förhålla sig till en nedskuren budget på 40000 kr. Den här gången förhåller jag mig, med risk för att uppfattas som storhetsvansinnig,  bara till mig själv, Martin Theorin gör Martin Theorin så att säga, det är det jag känner att jag gör bättre än någon annan. Som alltid när jag skriver smyger sig frågeställningar om klass, etnicitet och genus in. Det bara är så. Jag har aldrig utvecklat den talang för navelskåderi och banal relationsproblematik, som andra dramatiker verkar ha så lätt för.

Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen utspelar sig i Mölndal i nutid. Det är ett familjedrama i arbetarklassmiljö med politiska undertoner. Huvudpersonen är en kvinna som sitter i rullstol -  vit, handikappad, kvinnlig arbetarklass med andra ord. Under ett inledande skede av arbetet med pjäsen hette den Vit skit - White trash. Jag ville skildra den här gruppen människor eftersom det är människor som jag har kommit i kontakt med under mitt liv och som sällan får en möjlighet att skildras i kultursammanhang. Idén till pjäsen fick jag när jag under en period som bostadslös bodde hos min mor i Krokslätt och en god vän fastnade framför fönstret och tittade ut mot gården där två barnfamiljer var invecklade i ett bråk om en trehjuling: ”Vänta lite, jag måste bara se på de här Rickie Lake-människorna”.

Familjen i pjäsen består numera av tre personer eftersom mamman har rymt med sin trumlärare till Gambia: Fadern som är en förtidspensionerad hamnarbetare som har ett extraknäck på en telefonsexlinje för homosexuella. Sonen vars största ambition är att komma loss från Hemtjänsten och bli FN-soldat (alternativt Främlingslegionen) och dottern som varit en lovande dramatikstudent och firad skönhet i gymnasiet som blev mosad av en Mack-truck på övergångsstället utanför Konsum i Lindome och numera sitter i rullstol. De väntar på en besökare som kommer att radikalt förändra deras tillvaro och fungera som ett existentiellt Kinder-ägg – obehaglig överraskning, romantisk dröm-man och besvikelse i ett så att säga, värpt av Kycklingmannen.

Sociala och moraliska frågor, som vanligt alltså. Förhoppningsvis tillräckligt lättsmält för att tilltala även en lite yngre publik. På senare tid har jag även börjat ge de kvinnliga huvudpersonerna mera plats. Från början var min tanke med detta att reta upp feministerna genom att göra det dom säger behövs göras bättre än vad dom klarar av att göra det . Men under tiden som jag höll på med det upptäckte jag att det gav nya öppningar i mitt skrivande samtidigt som jag kunde tävla med en av mina idoler Tom Wolfe (www.tomwolfe.com).
Slutligen, meningen med pjäsen är ett försvar för samhället som lagsport (sossarnas gamla folkhem om man vill. Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaks till det, men det gör jag nu.) med fair play för alla.

”Det kan låta banalt men det är tydligen inte någon självklarhet år 2006, att det är bättre att hjälpas åt än att trampa ned varandra. Är det ingen utom jag som blir generad av den här infantila penga- och prylhysterien, att vi tyckte att orättvisor var bra, är det det vi vill skall stå oss i historieböckerna när vi är döda om 100 år, dom var duktiga konsumenter? Var det så långt våra drömmar sträcte sig?”

Martin Theorin

 

 

”Rekvisita – Bara för att det är diskbänksrealism behöver det ju inte sakna klass. Kolla in disktrasan!”

Martin Theorin
Ps. Tack Liza!

Norman Mailer
Tom Wolfe
Tom Wolfe
John Keegan
Noah Friedlander
Frans G Bengtson
Patrick Symes
R L Wilson
Kim Coleman
Gunnar Artéus
Terry White
Aaron A Fox
Guillermoarriga
Max Décharné
Ken Burke
Claus Richard Böhme
Bosse Schön
Ronald D Langford Jr
Lester Bangs
Howard Fast
Tom Wolfe
Tom Wolfe
Frans G Bengtson
Frans G Bengtson
J B Priestley
Joyce Carol Oates
Whitney Chadwick, Isabelle De Courviton
Graeme Thomson
Alice Habsburg
Patrick Curry and Oscar Zarate
Ulf Kristofferson
Alf E Bjerke
Walter Mosley
Sebastian Haffner
Erik Lindholm
Elzbieta Ettinger
Andrew Roberts
James L Dickerson
Laton McCartney

Fredrik Runsjö, Karl-Ola Nilson
Julia Blackburn
Görel Kristina Näslund
Mark Hatmaker
World press photo
Rudyard Kipling
Christer Jörgensen m fl
Jan Fridegård
Stephen Fry
Angela Y Davies
Hodder Stjernsvärd
Günter A Koschorekk
Jean Baudrillard
Antonia Fraser
Jan Fridegård
Magnus Ullman

Edward Collins
Toby Young
Ulf Sundberg
Robin Neillands
Chris Willman
Malcolm Brown
Con Coughlin
Georg Rydeberg
Peter Fonda
Mary Hershberger
Spike Lee
Anne Leibowitz
Nick De Frasio
Legs McNeil, Gillian McCain
Marc Shapiro
David Wilkerson
Chuck Klosterman
Ike Turner
Karl Marx
Folke Isakson

The time of our time
I am Charlotte Symonds
A man in full
Krig och kultur
What is Opus Dei?
Karl XII levnad
Chasing Che
The world of Beretta
A history of chemical warfare
Svensk fältherrekonst
The SAS fighting techniques handbook
Real country, Music and language in working class culture
21 grams
Kings road, The rise and fall of the hippest street in the world
Country music changed my life
Signal
Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-1945
The changing, Folk voice music of protest USA
Psychotic reactions and carburator dung
Spartacus
The pumphouse gang
Hooking up
Silversköldarna
Litteratörer och militärer
The Edwardians
Zombie
Skapande par
Willie Nelson The outlaw
Prinsessa och partisan
Machiavelli for beginners
Reinfeldt i huvudrollen
Karl XII i Norge, 1916 det glömda fälttåget
Cinnamon kiss
Defying Hitler, A memoir
Den osannolike FN-soldaten i Katanga
Rosa Luxemburg, A life
Waterloo, Napoleon's last gamble
The Mojo triangle
Across the great divide, Robert Stuart and the dicovery of The Oregon trail
Mediedrev, Så överlever du
Billie Holiday
Lär känna psykopaten
Boxing mastery
Things as they are photojournalism in context since
Short stories Vol. 2
Slagfältet under stormaktstiden
Gryningsfolket
Skriva historia
Blues legacies and black feminism
Ve de besegrade
Blood red snow
America
Henrik VII:s sex hustrur
Här är min hand
Episoder ur Gustaf Mannerheims liv del 2
En bildkavalkad över åren 1929-1951
Blue blood
How to loose friends and alienate people
Stockholms blodbad
Eight army from the western dessert to the alps 1939-1945
Rednecks and bluenecks. The politics of country music
Lawrence of Arabia, The life the legend
Saddam, The secret life
Ridån går alltid ner
Don't tell dad, A memoir
Jane Fondas war, A political biography of an antiwaricon
Interviews
American music
The worst album covers in the world 2
Please kill me, The uncensored oral history of punk
Susan Sarandon, Actress - activist
Korset och stiletten
Killing yourself, To live 85% of a true story
Taking back my name
Det kommunistiska manifestet
72 dagar i Paris, Pariskommunen

Bobbie Gentry
Shaver
Shaver
Billy Joe Shaver
Sonny Rollins
R L Burnside
My Engström-Renman
Hank III
Loretta Lynn
Allan Lomax
James King
Wayne Hankock
The Peasall sisters
Red Garland
Betty Davis
Aretha Franklin
Shooter Jennings
Shooter Jennings
Cast king of sand mountain Alabama
Lucinda Williams
Sam Cooce
June Carter Cash
The blind boys of Alabama
Hank III
Heather Myles
Soundtrack
Lou Reed
A benefit album
Lucinda Williams
Betteye Lavette
Freakwater
Patsy Cline
John Cale
Vanessa Liftig
Iris
Marty Stuart
Fleetwood Mac
Graysson Capps
Julie Driscoll, Brian Auger and The Trinity
Kris Kristofferson
Led Zeppelin
Mason Ruffner
Ruben Blades
Martina McBride
Aerosmith
Candi Staton
George Jones, Gene Pitney
Susan Teechid
Shaver
Candi Staton

R L Burnside
K D Lang
Carla Bruni
Mischa Masky, Leonard Bernstein
BBC National Orchestra of Wales,
Petri Sakari
David Bowie
Anthony and The Johnsons
Anthony and The Johnsons
Jacqueline Du Pré
Sonny Rollins
Daniel Harding
Mojo
Mojo
Loretta Lynn
Gretchen Wilson
Billy Joe Shaver
Jerry Lee Lewis
Lucinda Williams
Patty Loveless
Sgt Barry Sadler

The delta sweete / Local Gentry
The earth rolls on
victory
The real deal
Without a song
Raw electric
Abdominous
Straight to hell
The gospel spirit
Southern journey remixed
Bluegrass storyteller
The train
Home to you
Red Garlands piano
This is it!
The queen in waiting
Electric rodeo
Put the o back in country
Sawmill man
Essence
One night stand! Live at The Harlem Square Club
Wildwood flower
Higher ground
Risin' outlaw
Highways and honky tonks
Barry Lyndon
The raven
New Orleans 2005
Happy woman blues
I got my own hell to raise
Thinking of you
Live at The Cimmaron Ballroom
Black acetate
When will is silent
Iris
Souls chapel
The best of Peter Greens
If you knew my mind
Streetnoise
This old road
BBC sessions
You cant win
Samba del Verano
Timeless
Honkin' on Bobo
His hands
The complete 60s duets
Wait for me
Electric shaver
Candi Staton
(Samlade Fame Studio singlar)
Well well well
Reintarnation
Quellqu' un man' a dit
Antonin Dvorac Robert Schuman cello concertos
Bruckner symphony no. 7

Stage (2 cd nyutgåva, 2 nya spår + låtarna i rätt ordning)
Anthony and The Johnsons
I'm a bird now
Dvorák, Cello concerto
Forever
Brahms symphonies 3. 4
The roots of Hendrix
James Browns funky summer
Coal miners daughter, Live in concert
All jacked up
Resless wind: The legendary Billy Joe Shaver, 1973-1987
Last man standing
Live Fillmore
Dreaming my dreams
Ballads of the Green Berets