RECENSIONER: I SJÄL OCH HJÄRTA

Ingenstans att komma undan.
Det är ner i skiten och ner igen. Sven Rånlund blir hackkyckling Teater Pugilists gränslöst sjuka må-bra-kurs.
Låt mig genast säga att Teater Pugilists pjäs I själ och hjärta är bland det obehagligaste jag utsatts för som publik i Göteborg. Inte desto mindre är det en bitvis lysande föreställning som spelas på Konstepidemin: betydelsefull, provocerande, underhållande - det sista åtminstone om man står pall för pinsamheter, trakasserier, själsliga bråddjup och risk för en rejäl dos olust i magen. Varning är härmed utfärdad.
Till denna timslånga förevisning i tyranniets mekanismer har Martin Theorin, trogen sin själbelåtna punchlinestil, valt en psykiskt sjuk person som ciceron. I programmet beskriver Theorin sin gestalt Leif som "en 44 årig arbetslös 'gubb-kille' med 'gitarravund' från Mölndal."
Vi får inte veta något om Leifs bakgrund eller varför hans sjukdom brutit fram, inte heller erbjuds några biologistiska läsglasögon. Hellre kan man försöka förstå honom i dagens ljus - antingen konkret, som en av många verkliga, vandrande tragedier, eller metaforiskt som ett slags socialt symptom på en illa medfaren samhällskropp.
I den har Martin Theorin stoppat giftnålar flera gånger tidigare, men aldrig lika hårdhänt och djupt.
Om Conny Hoberg sneglat på någon psykotisk kändis eller en vardaglig tokstolle har jag ingen aning om - en vidunderlig rolltolkning gör han i vart fall. Han grinar, krälar, fläker sig ut, fäktas med tankespöken, slår över i grandiositet, förnedrar sig själv och publiken med dålig smak, med provokationer och infama förolämpningar som vore texten en skarpladdad gangstarap.
Avsikten är, gissar jag, att blottlägga ett själsligt hålrum, en konstart Conny Hoberg behärskar som just ingen annan. Det är ner i skiten, och ner igen.
Som ofta med Martin Theorins pjäser går smarta enradingar före den dramatiska helheten, och så även här. Nytt för denna gång tycks mig däremot sättet på vilket språket tillkommit närmare sin huvudgestalts inre. Trots ibland väl långa utfyllnader har Conny Hoberg och regisören Sonja Gube funnit en fungerande balans mellan rasande enmansteater och psykodrama. Leifs svängningar kommer plötsligt, som när han efter att ha varit upptrissad sätter sig på pianotangenterna och med ett dissonant spräck glider över i en annan, odelbar verklighet. Orden kanar men förankras ofta i starka scenbilder som stannar kvar.
Så trots en obehaglig resa i sinnessjukt inre är det påtagliga frågor som berör: om det kan vara så jobbigt att utsättas i andra hand, hur skrämmande är då inte livet för den som ständigt faller?

Sven Rånlund, GP 25/4 2004

En upplevelse med blandade känslor, samtidigt som obehagskänslan kröp i kroppen kunde jag inte låta bli att fascineras av hur mycket sanning det ändå finns i Theorins text och Hobergs spel....
I sann Pugilistisk anda jobbar han retfullt med sanningar... Och då och då får han förstås in en snyting mot det här samhället som han står framför, och står utanför...
Man känner den där dova oron och ångesten som finns under alla grimaserna...

Åke S Peterson, Radio Göteborg Kulturliv 29/3 2004

En pjäs av ursinnig ironi.
Teater Pugilists senaste pjäs I själ och hjärta utgör ännu ett vackert exempel på Martin Theorins förmåga att alstra flerskiktade dramatiska rörelser som genom texten oavbrutet kommuniserar med varandra. Som en aningen grövre form av Mattias Anderssons samhällskritiska röst låter Theorin sin rollfigur Leif inkarnera den samhällskroppens konstgjorda andning som numera genomsyrar de utslagnas vardag. Han finns tidigt i lokalen, kommer in som ännu en i publiken med ytterkläderna och en gittar i ett fodral på ryggen.
Snart visar sig vara kursledare i en Må Bra-kurs; under pinsamt igenkännbar svada om vikten av ökad självtillit bjuder han oss att ställa våra stolar i U-form och delar ut A4-blad till oss att fylla i efteråt.
Theorins pjäs dryper av av en ursinnig ironi som vibrerar ända ut i replikeernas minsta stavelser. Conny Hobergs spel omvandlar textens energi, låter den spefullt glittra i ansiktets mimik, i kroppens motstridiga rörelser; skådespelaren överväger i varje situation möjligheten till improvisation. Hobergs scennärvaro osäkrar rummet så effektivt att rollens splittrade psyke kryper obehagligt tätt in på huden.
Gradvis, långt innan man börjat inse att Leif tvångsmässigt om och om igen väljer detta slags publik för att spegla sig själv, blottar han sidor av sig som bara genom situationernas självutlämnande nakenhet verkar starkt provocerande. Det märkliga sker att allting byter plats; institutionernas valhänta språkbruk lånas tillfälligt ut till denne utstötte särling vars i och för sig särpräglade egenskaper i sig inte saknar likheter med var och en av oss. Samtidigt ger han oss en starkt vinklad bild av sin egen begränsade förmåga att ta sig in i de förhållanden som några för inte allt för längesedan bestämt skulle kallt det solidariska samhället
Texten genljuder av djupt bottnad protest mot det rådande mansdominerade, starkt kvinnoförminskande klimat som är förhärskande. Hobergs rörelser genom pjäsen är som ett slags inre brottningsmatch med publiken som mer eller mindre deltagande åskådare, precis som där ute i det vi, under mer eller mindre aktivt motstånd, ser hända med världen runt omkring oss. Skådespelaren och rollen glider i Hobergs spel samman under trycket av oförenliga önskningar om vilken roll, spelad eller äkta, som är den mest önskvärda och i så fall för vem.

Anders Thuresson, Bohuslänningen 20/4 2004