Recension i GP - 00.10.03- av Sven Rånlund. Vem i hela världen kan man lita på? Sven Rånlund drabbas av Teater Pugilists giftpilar Dramatikern Martin Theorin har i triangeldramats form skapat ett drama sprängfyllt av nutidsreferenser: Backabranden, böghat, rasism, könskrig, arbetarklassmän med pitbulls och medelklassmän som är både överlägsna och överkörda. Få pjästitlar har på sistone kittlat min nyfikenhet som Teater Pugilists Det finns ingen moral längre sade Björn Afzelius och dog. Den är udda, laddad som en löpsedel, men manar också till eftertanke. Afzelius var urproggare, dansbandsrockare och dog av lungcancer, det är känt. Men han var även solidarisk som få och hade därmed viss rätt att moralisera över sin tid. Frågan är: var hans död ändå inte aningen symbolisk, som Palmes och en gång van Goghs? Dog Björn Afzelius, bildligt talat, för våra politiska synders skull? Nja, svarar nog dramatikern Martin Theorin. I hans texter brukar inte vägen till revolutionen gå genom hjärtat. Förlåtelse är inte heller temat för hans senaste verk, en mörk och drastisk relationskomedi som jag vill påstå hör till det giftigaste som spelats i Göteborg på bra länge. Det väger nästan upp den ogynnsamma spelplatsen, ett samlingsrum på Amnestys kontor i Vasastan, i vilket hälften av publiken knappt ser scenen. Det är nyårsafton hemma hos Dahlia och nye pojkvännen Carlos. In stövlar hennes före detta, Benny, en avdankad proggare som just stärkt sig på Solrosen. Full, svartsjuk och crazy, i tomterock och skägg, han ska bara hämta sina plattor. Det är High Fidelity-varning lång väg, men i stället för att som Nick Hornby leda sin tragiske mansperson mot en ljusare framtid, med både tjej och musik, styr Martin Theorin sin Benny rakt åt helvetet till. Mina tankar går ohjälpligt till Mike Leighs film Naken, delvis för den tematiska likheten med hårdnat samhällsklimat, moraliskt sammanbrott, förakt för svaghet. Men ännu mer för Conny Hoberg, som gör sin Benny med samma slags frustrerade förstörelselusta som filmens David Thewlis. Han spelar ut så jag veknar. I triangeldramats form uppstår en teater sprängfylld av nutidsreferenser: Backabranden, böghat, rasism, könskrig, svenska arbetarklassmän med pitbulls i Slottsskogen och medelklassmän som är både överlägsna och överkörda. Conny Hobergs Benny, som hör till den senare gruppen, spyr sin dystopiska galla över allt och alla. Ylva Ringqvist spelar med frän ironi hans förstående ex-flickvän och parerar angreppen utan att förlora sig i kvinnliga klichéer. Sam Rigi gör trovärdigt den nye sambon Carlos och fångar en i sammanhanget intressant konflikt: som invandrare är han Sveriges framtida hopp, men behandlas fortfarande som svenskens spottkopp. Hur länge till? Martin Theorins text, som bågnar av jabbar åt höger och vänster, kunde dock ha kunnat missat målet grovt om det inte vore för Conny Hoberg. Jag imponeras av hans scennärvaro, hans sårbara utlevelse som gör denne vilsna gestalt både pinsam och livsfarlig. I sitt utanförskap, kulturellt såväl som sexuellt, förkroppsligar han närmast ett samhälleligt moras, en händelse på väg att bli traumatisk. Och Björn Afzelius då? Han hade nog gillat att få sig en pjäs tillskriven, även om den smakar långt mer surt än hans egna söta sånger. Sven Rånlund Teater Pugilist Det finns ingen moral längre sade Björn Afzelius och dog av Martin Theorin Regi: Martin Theorin, Sonia Gube I rollerna: Conny Hoberg, Ylva Ringqvist, Sam Rigi Spelas t o m 30 november Mörk komedi. Conny Hobergs Benny spyr galla över allt och alla. Ylva Ringqvist spelar med frän ironi hans ex-flickvän. Copyright: Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren. |