JAG HAR VARIT UTI SPANIEN PÅ SEMESTER av Martin Theorin

...Eller

Jag har varit på tjurfäktning, eller rättare sagt jag har varit på "Viernes
de Julio 2004 Gran corrida de toros" som det står i programet, ovanför en
annons för en psykolog, där man kan få hjälp med bl.a "problem infantiles"
och "técnicas de relacijon".
På nästa sida finns det för övrigt annonser för en hel svärm restauranger
som specialiserar sig på tjurkött - Body and soul.
Hur hamnade jag då på detta evenemang... 3 dagar i sträck?
Bli nu inte oroliga, jag lovar, jag är ingen reservaficionado från
krokslätt, Ingen folkhemshemingway som skall försöka frälsa er på
svettigt-45 års-manligt-menopausell-klimakterieprosa, en sån där som tycker
att man måste vara en sån där jävel som gilla tjurfäktning bara för att man
aspirerar på att vara en riktig författare, eller en hygglig dramatiker.
Det är mycket enklare än så. Arenan i Valencia låg mitt emot min pension,
det var 38 grader, jag var uttråkad och det kostade bara 11 euro (i solen).

Hur var det då?
Spännande?
Motbjudande?
Spydde jag?
Ja.
Ja.
Och nej.
Det var spännande och motbjudande och jag tyckte om det... Men jag kände mig
en smula mentalt rövknullad efteråt. Att torka av svärdet på tjuren och att
jucka den i synen, samtidigt som den står och hänger med huvudet och väntar
på nådastöten, är inte OK killar... Ey respect va?
Men nog med känslopjungk, vi tar hårdvaran först. Jag såg 3 Corridas, under
3 dagar, på 2 1/2 timme vardera, för ca 11 euro styck, i ett fall 13, men då
satt jag närmare.
Summa sumarum = En uppochnervänd häst med en tjur över sig, en
baklängesvoltande picador (från hästen) och en matador svårt stångad och
buren medvetslös från arenan... Åh, och så 18 döda tjurar då förstås.
Är det här då att betrakta som sport? Nej, men det är ju strängt taget inte
boxning heller. Eller offentliga avrättningar (som jag kan förstå den
katharsiska effekten av, skall man ha avrättningar så skall dom naturligtvis
vara offentliga). Dom här företeelserna har dock även om dom kan förefalla
brutala, det försonande draget att dom till skillnad från sport inte är
banala.
Tjurfäktning, det vill säga djurhetsning, det vill säga romerskt
gladiatorspel, säger oss så oändligt mycket mer om livets (och dödens)
vilkor, än vad lek med golfklubbor, bowlingklot och fotbollar vanligen gör.
Vad säger oss då tjurfäktning om oss människor?
Ja, mest otrevliga saker faktiskt. Som att vi får en kick av döden - när vi
inte själva faller offer för den. Att vi män tycker om att spegla vår feghet
i glansen av någon annans mod. Och att kvinnor blir lite småkåta av den
laddade atmosfären som uppstår runt arenan, när någon eller något skall
dödas.
Tjurfäktning säger oss också, genom sin blotta existens, att vi kräver lite
mer av livet än större förpackningar på McDonalds, en ny uppföljare på
Matrix, ökat antal megabyte i datorn, starkare GHB och mer sås på langosen
på Göteborgskalaset.
Det här djurplågeriet, för det är det naturligtvis, säger oss att vi behöver
konst, för det är tjurföktning otvivelaktigt (även om inget bidrag från
staten kulturråd utgår) eftersom det är onaturligt, stiliserat, kräver
sensibilitet, hårdhet, långvarig övning och resulterar i katharsis efteråt.
Det är helt enkelt något utöver det vanliga (vad är förresten poängen med
det vanliga ...Att det är vanligt?). Dessutom är det ju verkligen på "liv
och död" som dom som jobbar med kulturen i Sverige (och lever på
skattebetalarnas bekostnad) älskar att säga. Skillnaden är att det här
faktiskt är jävligt spännande... Men inbilla er inte för ett ögonblick att det är sympatiskt.

SLUT

Ps. En bild dröjer sig kvar på näthinnan...
En späd liten zigenarkille, som far runt som ett garnnystan under tjurens
horn i sanden, samtidigt som den feta karlen till höger om mig tar ett
mobilsamtal.