Tillbaka till startsidan

Mångkulturåret - bullshit – dis – da – mothafucka – big time!
av Martin Theorin

2006-03-05

"Var inte så svensk!” sade min teaterlärare en gång till en (svart) snubbe uppfödd på en bondgård i Småland. Tur att han gillar ”Vikingarna” då hade de bränt ett kors tänkte (men sade inte) jag.
”Du beter dig precis som en utlänning” sade en (numera) x-fru till mig en gång. I andanom stod väskorna redan packade i trappuppgången. (Hon gifte sig sedermera med en rik svensk man, ja, ja jag vet att det inte är genuspolitiskt ok att säga rik, men det kan ha betydelse). Det kändes inte som en komplimang att vara utlänning. Men vad menade hon egentligen med det? Att jag var dålig på att låtsas som det skulle bli roligt att ”humpa” samma fruntimmer fram till 65, eller 70?
(Det här var innan Viagra) eller att jag var dålig på att fejka att det gav en adrenalinrusch att shoppa begagnad barnvagn på lördagarna? (veckans enda lediga dag eftersom jag på den tiden utövade mina patriarkala härskartekniker i köttbulleoset i hemtjänsten). Ok! Jag tog det i alla fall som en komplimang. En utlänning var någon som inte gillade att ha tråkigt.
Ok! Vart vill jag då komma?
Jo, att nu år 2006 är vi i Sverige ungefär så uppblandade som vi kan bli, ungefär som i USA och vi är alla svenskar och blattar i hopa nu (utom några kulturkrockskadade, rasistiska tokskallar som inte vill vara med, ut med skiten bara!) och att det där med att vara svensk eller utlänning inte sitter så jävla djupt. Det handlar mer om en attityd, typ – utlänningar – är ”min kock väger två kilo – jag skall knolla din hamster!” Svenskar är: ”Vill vi ha kvistar på tomaterna ikväll, älskling?” Utlänningar är svettig boxningslokal, spela på hästar och bli skjuten på Solvalla. Svenskar är ”en liten otrohet tack! på datakurs med jobbet på Säröhus.
Man kan säga att generellt sett är det kanske inte längre så rock’n roll (cred) att vara svensk men det är fortfarande liksom lite … önskvärt. Svenskar är nämligen rädda för blattar och det är inget konstigt med det. När man har det för bra blir man lite småfeg och defensiv. ”Blattar är ok men helst på bio i Scarface inte när de boxas i vardagsrummet, typ.”
Så man (vi) uppfattar utlänningarna som lite för aggressiva för att vi skall vilja ha med dem att göra. Så vi försöker stoppa och blockera dem så gott det går, så det blir följdriktigt lite trångt för dem i portgången i Sweden. (Det går naturligtvis inte att stoppa dem, men det blir orättvist trögt). Trots det behöver vi inte Mångkulturåret. Det gör mer skada än nytta. För det är kvotering. Och det diskriminerar ”svenska svenskar” och är följaktligen rasistiskt, omoraliskt och riskerar att öka eventuella motsättningar som redan finns.
För övrigt är kulturbranschen inte särskilt rasistisk eller hård för den delen heller. Man får betalt för att leka, typ. Här är alla kroniskt multikulti och djembe-trumme-torsk till tusen (att vara arbetarklass, svensk eller utländsk är däremot inte ok, men det är en annan historia).
Summa summarum – kultur = alltihop är en enda AMS-verksamhet (rubbet betalas av staten och ingen genererar några pengar, nästan alla skiter i det) och alla är välkomna oavsett kompetens. Men, säger du: ”De som inte lyckas ta sig fram och t ex inte får bidrag som har utomnordisk bakgrund?
Då säger jag: Bered dig på en chock! Det är faktiskt möjligt att vara för djävla dålig trots att man är utlänning, att påstå något annat vore ju ren rasism eller hur? (Typ att bara svenskar klarar av att vara totala sopor).
Hur någon lyckas sjunka till sådana kvalitetsmässiga avgrundsdjup att de inte ens lyckas klämma åtminstone en statlig/kommunal myndighet på bidrag undandrar sig min bedömning, men det är tydligen möjligt (Jag har klarat det själv).
Skitsamma! Mångkulturåret är bullshit. (För övrigt ett mångkulturellt ord som så att säga kommenterar sig självt.) Men kan det inte leda till något positivt, säger du då.
Nej, vad som kommer att hända är att varenda helsvenskt fingerfärgskollektiv o s v kommer att skriva en massa lögnaktiga Mångkulturårs-penga-ansökningar och raka in massvis av verkligt äkta (mångkulturella) skattepengar för att sedan spendera dem på sig själva och sina klorindoppade kompisar och på sin höjd anställa någon adopterad ljushyad-symbolneger som får sitta och trumma i sin ensamhet, typ när de andra går på lunch hos någons rika föräldrar och som får kicken när de kommer tillbaks och upptäcker att han fortfarande är kvar…

And we don’t want that, do we?
Nä, - dis – respect da – modda - tillbaka Mångkulturåret – hard core!

SLUT