Recension - Lou Reed
Konserthuset i Göteborg 8 maj 2005
Av Martin Theorin

Jäpp! ...Så har man sett Lou Reed igen då.
Hur det var?
Det var bra.
Ingen "oldiesact" direkt (förutom att han var gammal då). Mycket nytt material. En celist som var och spelade så vackert att jag höll på att börja gråta.
Ett tajt tungt band. Smakfullt ljus. Bra ljud och varenda halvkändis i "Götet" + han som ritar Klas Katt, på plats och framför dom står "El Maestro" himself som en korsning mellan Karl Alfred, Keith Richard och Clint Eastwood och spelar högt på en silverfejkad Telecaster.
Avig trots.
Stolthet.
Ser ut som han gått igenom ett tröskverk med ett ät-min-skit-grin i ansiktet. "Jag är visserligen 62, men jag kan spela så jävla högt ändå". Ett levande bevis på att man väljer själv om och när man vill bli gubbe. På väg mot den oundvikliga sista föreställningen med högburet huvud och stor pung.
Inga hits.
Nästan bara nytt.
Dom lugna låtarna fungerar bäst och dom där där det inte finns för många ord att hålla reda på.
Höjdpunkten?
En underbar gittar-cello duell någonstans i mitten där cello-flickan trancenderar och blir Jimi Hendrix.
Jag kommer att tänka på varför jag egentligen gillar Lou Reed. Han framtonar ju inte som någon särskilt sympatisk människa (läs senaste Mojo om ni tvivlar). Jag tror att jag gillar honom för att han inte är manupilativ, ingen "publikdomptör" eller allsångsledare.
Han gör det här för sin egen skull. Det här är ingen "show". Det är (för att använda en hemsk klyscha) på liv och död för honom.
Hans självterapi = vår kataharsis.
Whatever!
Det funkar och när jag går ut ifrån konserten är jag totalt "öppen" och stöter ihop med en sköterska från hospicet där min bästa kompis låg och dog för 1 1/2 år sedan och vi talar om den där konstiga julmiddagen, i ett hus för döende på hisingen, och jag är på vippen att börja gråta igen. För sånt är livet, döden och i bästa fall konsten.
En kväll med Lou Reed i Göteborg.

Lou Reed till Konserthuset i Göteborg 8 maj 2005

Rockmusiker är i allmänhet rätt blåsta … även när de råkar vara genier.
Låt mig förklara, de är inte nödvändigtvis ointelligenta rakt av, det är inte så jag menar. Det är bara det att de flesta som jag har träffat (och jag har träffat några stycken) har stått på en trettonårings mentala nivå även om de nu råkar vara 60+. Läs det är droger, bilar, vapen, groupies och dokumentärer om pansarslaget vid Kursk på Discovery samt forellfiske i Skottland som gäller … på internationell nivå. Här i Sverige talar vi om folk som får en kick av att komma bakom baren och få testa hur ölkranarna fungerar. Vad vi talar om här är ofta relativt outbildade människor, på sin höjd med någon halvtaskig konstskola i det intellektuella bagaget som fått sitt genombrott (och en jävla massa pengar) väldigt tidigt. Sedan tar allt liksom slut och de upphör att utvecklas. 20 hits på två år och sedan bom stopp! Inga fler och då … antingen överdoserar de, blir skjutna (eller skjuter sig själva), planet störtar och de dör som unga genier.
Johny Ace.
Jimi Hendrix.
Curt Cobain.
Eller så åker de runt och recyclar sig själva i 35 år. För 50+:are, under för alla parter förnedrande former.
Rolling Stones.
Pink Floyd.
Ray Davies (ex Kinks).

Vad beror då detta på? Och varför kan jazz, soul, country, bluegrass och bluesmusiker blomstra artistiskt på sin ålders höst men inte rock’n roll dito? Muddy Waters slog ju för fan igenom i 40-årsåldern. Jimmy Scott gjorde comback runt 70. Loretta Lynn, vad kan hon vara … närmare 70? Gjorde sin bästa LP-CD-datafil på år och dagar, Van Lear Rose med Jack White från The White Stripes nådens år 2004. Johny and June Carter Cash gjorde sitt bästa arbete någonsin praktiskt taget på gravens rand. Varför klarar inte Stones och de andra i viagragänget av det längre (att blomstra)? Svaret är att eftersom rock’n roll egentligen inte är en musikstil (möjligen en legering av flera) utan mer en attityd typ Elvis the Pelvis eller Mick Jagger i Stones ”Shaking his skinny white ass” … Alltså det handlar om en projektion av ungdomlig kraft och sexualitet och att vara visuellt ”rätt” så att unga tjejer skall gilla en. Och det säger sig själv att det inte fungerar lika bra, när man har börjat utveckla ett ”sagging white ass” och är på en evighetslång maratonturné runt globen för att ”promota” CDS som ingen längre orkar köpa. Kort sagt, det går inte att göra rock’n roll med värdighet om man är vuxen … det är för infantilt. Ett undantag kommer till stan. Lou Reed. 60+. Rockmusiker. Han är inte ung och kåt, han är snarare gammal och sur. Fast han har en fördel. Han lyckades bli vuxen.

”In the late 70:s I started to search for the perfect sound – whatever that might be, before that I was mainly interested in drugs, insanity and the rock’n roll lifesyle. I cleaned up my act because otherwise I would have kicked the bucket”. Lou Reed
Han har skrivit musikhistoria: Sweet Jane, Heroin, Walk on the wild side, Berlin – och gör det fortfarande: New York, Magic and loss, The Raven. Jag har lyssnat på honom sedan jag var 12 år. ”Berlin” fuckade upp hela min pubertet, grundade min tvevelaktiga kvinnosyn och är förmodligen en av anledningarna till att jag över huvudtaget skriver. Jag har sett honom på scen tre gånger.

1974 Scandinavium, Göteborg:
Jag är en 15-årig limsniffande mopedist från Mölndal. En kompis har plundrat morsans plånbok och vi kommer fulla till konserten.

1984 Roskildefestivalen, Danmark:
Jag är där med en flickvän och kräks utanför ”lertältet” efter en haschrökningstävling som jag förlorat.

1996 Cirkus, Stockholm:
Jag är nykter. Jag har just startat Teater Pugilist och står längst fram och lyssnar på musiken.
Jag relaterar.
Jag identifierar mig.
Hans problem är ganska lika mina problem då och nu.

Nu är det alltså dags igen, ca 30 år efter första gången. Man kan ju undra om det blir så många fler gånger för någon av oss? Låt oss hoppas det. Vad får man då? Ja, låt mig vända på det och säga vad man slipper. Man slipper någon emotionell sol-och-vårare som har en räcka hits från 60-talet på rymmen från sitt slott på Irland som kommer till stan och säger: ”Do you feel alright Gothenburg?” Och har knyckt resten av mellansnacket från Harry Belafontes ”Bananaboat song.”
”One of my rules is never listen to your old stuff. If you do that then you are not a musician any moore. Then you are just a self-satisfied nostalgic idiot who’s not interested in inventing anything.” Lou Reed
Ja, nu vet vi vad vi inte får.

- Ok, vad är då poängen med Lou Reed? Poängen är att här tas det artistiska chanser. Poängen är att här har vi någon som inte peakade 1970 och har befunnit sig i svag utförslöpa sedan dess. Poängen är att det inte är ett institutionaliserat tonårsuppror som kommer till stan, snarare en institutionaliserad ambivalens inför sig själv, inför andra, kanske till och med inför att vara människa? ”Att vara eller inte vara?” … typ. Poängen är jävligt bra texter, som har lika mycket gemensamt med Poe och Tenessee Williams som med Chuck Berry. Poängen är en misogyn romantiker, som aldrig varit modern och därför aldrig kan bli omodern. Tre ackord (max) helst två eller ett, ungefär som Rolling Stones. Skillnaden är att istället för ”hot licks” och slicka hum hum-lyrik får du (hjärn)substans typ Raymond Chandler möter William Shakespeare i en mörk gränd och ljuv musik uppstår. Och är man för ung (eller för dum) för att fatta det så får man väl stanna hemma och se på den Nakna Kocken och Lotta Engberg istället. Å andra sidan intelligens är inte ett krav på en rockkonsert, vilket kanske är tur för undertecknad. ”I guess that I am dumb cause I know I am not smart but deep down in side I got a rock’n roll heart” – Vi ses längst fram.