Tillbaka till startsidan

JAG EN MOBBARE
av Martin Theorin

En gång var jag en mobbare. Det var på lekis i Mölndal.
Jag mobbade "tjejtjusaren". Det var strängt taget bara något som förväntades av en. Han var närmare 2 m lång (verkade det som) och umgicks med tjejer.
Inte ok.
Hans föräldrar bodde i en stor villa.
På andra sidan vägen.
Rika.
Inte ok.
Mest knuffade vi honom. Men jag slog honom. Det gav "points". Det gav inträde i "mansklubben".
Där kunde man ställa upp tjejerna mot en vägg och kasta isklumpar i huvudet på dom...
Och så slapp man att bli mobbad själv.
Svaghet var inte ok
Ingen var queer i Mölndal 1965.
Det måste ha sett roligt ut, jag hälften så stor som honom, med Sherlock-Holmes-mössa, Kalle-Anka-skor-med-hål-fots-inlägg, lapp för ena glasögat (brytningsfel), färgblind, skelögd och snagg trots Beatles (tvångsklippning) när jag saftade på tills han grät.
Det hela var självvalt.
Han hade en möjlighet att bli som oss.
Men han vägrade.
Sluta leka med tjejerna...
...Och börja slå dom istället.
Så vi slog honom.
Jag skall inte ljuga. Det var jävligt skönt.
Det fanns en liten tagg av dåligt samvete. Men den ignorerade man.
Han kanske var bög?
Då var det väl ok?
Fast vi visste inte vad det var. Vi trodde att det var ungefär samma som "kåt". Lite småsnuskigt sådär bara. Man kunde säga för å vara tuff "fan va jag är bög idag!".
Det blev många missförstånd.
Eller tysk?
Det här var bara 20 år efter 2:a världskriget. Tyskarna stod rätt höt upp på europas "shitlist". Judeutrotningen och allt det där.
Vi mobbade faktiskt en tysk också.
"Tysken".
Det fanns ingen anledning att krångla till saker och ting.
Dom bodde också i Lackarebäck.
På andra sidan vägen.
(Fast dom var fattiga.)
I en husvagn.
Med nasseflaggor.
(Inte utanpå, inne.)
Mobbingen av tysken kändes bättre.
Som att mobba Hitler ungefär.
"Tysken" stal min cykel en gång. I Mölndal ett brott väl i nivå med judeutrotning.
Så jag bankade skiten ur honom och kastade ner honom för några trappor, på vägen till en filmvisning om tandtrollen "Karius och Bactus".
Det var mera rättmätig mobbing.
Bättre smak i munnen.
Lite mera av fältslag och lite mindre av judeutrotning, + att han slog tillbaks... och fick mera stryk.
Men dom mobbade tog hämnd.
Dom blev framgångsrika.
(Oss blev det inget av.)
"Tjejtjusaren" blev SR:s "utrikeskorre" i Rom.
"Biaframannen" som vi skrattade så åt, på gympan när han försökte lyfta skivstången, blev förste tenor på Berlioperan.
Och "Trisse som halkade runt som en astmatisk 110 kilos svettig semla på gympan, blev miljonär på konstgjort gräs.
När ni åker spårvagn på konstgjort gräs i Göteborg (och många andra städer i Europa och Latinamerika) åker ni på "Trisses" gräs.
Men jag är inte sur.
Ni behöver inte tacka.
Er framgång är vår belöning.
Vi föredrar att verka i det tysta.
Vi vet att ni vet och mentorskap är inget som lämpar sig för egoister.

SLUT