Tillbaka till startsidan

SAY IT LOUD I'M FINSK I'M PROUD
av Martin Theorin

Jag har kommit på att jag är invandrare. Den mest exotiska sorten. Finne. Min brorsa skulle boxas mot en finne (för Ymer). Tränaren kastade in handduken. ”Men va fan det var ju en finne”. Med andra ord, det får man ju förstå att det inte skulle gå. Alltså, förmodligen finns det ganska lite finne i mig (från min mors sida av släkten i Västerbotten) men i alla fall tillräckligt mycket för att andra finnar (och finskor) ska känna igen mig på krogen. Man är en del av något som är större än en själv (och har kickat den ryska björnens ass) – Finland.

När jag var 13 år och var på bussresa till Leningrad med min pappa så åkte vi över Karelska näset. Ryssarna som plockade isär bussen var beväpnade till tänderna med automatkarbiner och skit. Finnarna (som vinkade förbi oss) hade bara en pistol fastspänd på låret – det fick räcka liksom.

En arbetskamrats pappas första barndomsminne var när han var ute med sin pappa under kriget och eldade upp döda ryssar (inte av elakhet utan för att slippa epidemier). Han bearbetade senare detta sitt barndomstrauma med det klaustrofobiska yrkesvalet att bli ubåtsofficer och en myckenhet sprit. Tur att han inte var svensk – då hade han väl blivit utbränd.

SLUT

Ps. Varför finns det för övrigt så få finska grejer på Världskulturmuseet? (Typ vevliror och skit).