HOSPICE av Martin Theorin

När jag kom in i rummet så hängde Frasse i en livsfarlig lutning i rullstolen, med en uppslagen GP i ena näven och med-en-avstängd-mobiltelefon-pressad-mot-örat-i-ett-glasögonfodral-så-att-den-inte-skulle-gå-sönder-när-han-tappa-den-i-golvet-i-den-andra. Den evige journalisten.
- Vill du ha en mobil?
- Nej tack... Varför då?
- Nej... Jag... Bara tänkte... Att du behövde en.
- Dom har lagat TV:n därute nu.
- Kan dom inte laga mig istället?
Och så sög han i sig den förbannade Rom & colan i burken som ett barn. Och då gav jag honom en kram och gick därifrån.
Någon städade. Det luktade skit i korridoren och 2 rum var tomma. Döden luktade skit. Och personal-pitbull-tiken slickade glatt bort ångestsvetten ur armhålorna på mig när jag tog av mig inomhus tossorna och snörde på mig skorna.
"Typiskt att den ende jäveln som är tokigare än en själv visar sig ha en hjärntumör." Tänkte jag och gick ut

SLUT