Tillbaka till startsidan

... "För vad Teater Pugilist och den unga skådespelaren Lovisa Westerblom i själva verket alldeles utmärkt gestaltar är just en både konstnärlig och mänsklig utsatthet som emanerar ur ett beroende av männens, för att inte säga teaterkritikernas, gunst, om man är skådespelare. ... Martin Theorins pjäs är i sig just en uppmaning att inte sätta sig i eventuella makthavares knän. ... så snart myntet trillat ned är man också rejält fast i pjäsens dramatiska dubbelhet, sittande som en publik gisslan mitt i konfliktens själva nav. Minst av allt är det ointressant." Anders Thuresson, Bohusläningen 2007-03-23.

PRESSRELEASE TEATER PUGILIST

 

Premiär lördagen den 3 mars 2007 kl 19:00

Konstepidemin, Blå Huset, Göteborg

 

”Vi gillar inte country och ser helst att du går”

av och i regi: Martin Theorin

med Lovisa Westerblom (känd bl a från SVT ”Saltön” och

Unga Folkteaterns ”Sårskorpor”)

Spelschema:
3 mars - Premiär
7 mars
10 mars
17 mars
31 mars
7 april
8 april
samt:
Alla föreställningar börjar kl 19:00.
Föreställningens längd: ca 45 minuter
Plats: Blå Huset, Konstepidemin, Göteborg
Förköp: Pusterviks biljetter eller www.ticnet.se
Direktköp vid dörren i mån av plats, senast kl 18:30.

PROGRAM

”Vi gillar inte country och ser helst att du går”

Speltid: ca 60 min
Manus: Martin Theorin
Regi: Martin Theorin
Sekreterare/producent: Liza Ljunggren
Koreografi: Martin Theorin
Kostym: Martin Theorin, Lovisa Westerblom
Rekvisita: Martin Theorin, Lovisa Westerblom. Hugo Chávez-docka.
Musik: Gods Country från CD:n ”Still Country”, Loretta Lynn
Stillbilder: Mathias Falk
Trailer: Mathias Falk
Affisch: Mathias Falk
Web: Hans Johansson

Ett stort tack till: Göteborgs Kulturnämnd, Göteborgs Kulturförvaltning, Göteborg & Co, Konstepidemin, Skivhugget, Maria Lundberg och naturligtvis ett jättetack till alla mina hjältar för inspiration under årens lopp: Tammy Wynette, Hank III, Loretta Lynn, Lucinda Williams, Billy Joe Shaver, Louvin Brothers, David Allan Coe, Patsy Cline. (Three chords and the truth).


 

En pjäs så feministisk att inga kvinnor vill vara med. Att rollbesätta den här pjäsen var det jävligaste jag varit med om – folk blev gravida, kom på att de ville göra CD-skivor istället eller vara hemma med snorigt barn från dagis. Det har varit en resa genom mörkrets hjärta. Men slutligen så fann jag ett ljus i slutet av tunneln i form av Lovisa Westerblom, den mest begåvade skådespelerska /skådespelare som jag någonsin haft förmånen att jobba med. ”Just going blindely into it thats important” säger John Cale i det senaste numret av Mojo. Det är någonting som Lovisa verkligen visat sig kunna klara av under repetitionerna. Fylld av förtröstan på den gamle darrige gubbens pjäs och med en uppfriskande take no prisoners-jävlar anamma-attityd parad med en skör sårbarhet som i alla fall jag, omöjligt kan vara oberörd inför. Nog om detta. Skådespelaren gör pjäsen men jag känner att jag måste skryta lite om mig själv också.

 

Jag kände att min plikt som feministisk ikon och kvinnlig förebild bara krävde att jag tog dramatik med kvinnliga förtecken och höjde den från igenkänningskomikens träskvattennivå till något som faktiskt var bra, sålunda … har jag gjort en pjäs om en kvinnlig outsider, outlaw, konstnär som inte darrar på manschetten när det vankas konfrontationer. Hon är inte en sån där typ ”Jag är feminist men jag är inte manshatare”. Hon är mera ”Jag är inte feminist men jag känner ändå för att sparka en massa manligt fet röv här ikväll” – med andra ord: She got what it takes. Hon kan bli en John Lennon eller hon kan bli en Hitler, Hon kan bli en Loretta Lynn eller en Kicki Danielsson. Hon kan ha otur och samla burkar på Frölunda Torg eller hon kan få lite flyt och spela på Dramaten. Men hon tänker göra det på sina egna villkor och hon tänker förändra din värld här ikväll (kanske inte till det bättre, men ändå).

 

För ytterligare info: www.pugilist.org

 

Martin Theorin       tel: 0739-304182

Lovisa Westerblom         tel: 0762-245363



KLICKA PÅ EN BILD FÖR ATT LADDA HEM EN STÖRRE VERSION.

Bilderna går bra att använda fritt för recensioner och dylikt.


Lovisa Westerblom


Foto: Mathias Falk

Regi: Martin Theorin


KLICKA HÄR OM DU VILL SE EN FILMTRAILER FÖR PJÄSEN


Mer bilder på Lovisa

Martin Theorin under repetitionerna i ett sällsynt ögonblick av känslosamhet.

 

2007-04-06
Hej Göteborgs-Posten!

Martin Theorin, Teater Pugilist här. Några reflektioner över Tomas Forsers artikel om Stadsteatern och Anna Takanen på Kultur torsdagen den 5 april 2007.

Låt mig först och främst säga att teaterkritiker är något av det nyttigaste jag vet. En bra kritiker kan ge en tips för framtiden som kan vara bra att ta ad notan, vilket jag faktiskt har gjort vid några tillfällen. I andra fall har jag bara skakat av mig det hela och gått vidare. Det är upp till var och en att avgöra vad han/hon finner lämpligt. Angående Forsers artikel kommer här några reflektioner:

Först rubriken “Smörgåsbord med småvarmt” låter ju inte speciellt upphetsande och det är väl inte heller meningen. Lite längre ner står “Tre stora uppsättningar på stora scenen och ingen mycket mer än halvgången. Det är ett oroande resultat.” Ja, så kan man naturligtvis se det. Personligen ser jag det inte alls så. Kanske för att jag överhuvudtaget inte sett de föreställningar som diskuteras. Jag har bara haft möjlighet att se “Produkten” plus “Den utvalda” och de var två av de bästa saker jag sett på senare år, alla kategorier. Men, som sagt, de andra har jag inte sett. Mastodont-grejer är inte riktigt my cup of tea, men det kan ju inte allting vara å andra sidan. Något annat som jag tycker är positiv och som jag tror bådar gott för framtiden är att Anna Takanen verkar utöva ett professionellt och vänligt ledarskap. Hon är överhuvudtaget den första teaterchefen som jag lyckats etablera någon som helst kommunikation med (om man inte räknar med att en hypad föregångare ringde och skällde ut mig i telefon en gång och gjorde ett stort nummer av att han inte visste vem jag var). En annan positiv är de välbesökta och ofta intressanta debatt/tema-kvällar som äger rum bl a i foajébaren. Det känns som att teatern håller på att öppna sig utåt, det bjuds även mycket musik, dans vidare, som jag tycker är intressant. Detta tillsammans med den utlovade satsningen på nyskriven svensk dramatik gör att åtminstone jag håller tummarna. Jag tycker dessutom massvis med gånger att i vår bransch, så får man se hur folk i början av sin karriär/profession får på pälsen för att sedan hyllas. En annan grej jag tänkt på som jag tycker är viktig när man jobbar med konstnärliga utövare, skådespelare, musiker e t c, är att det ofta lönar sig att inte ta i med storsläggan med en gång, de är helt enkelt för känsliga för det och alltihopa blir kontraproduktivt. Istället brukar jag försöka, visserligen ibland med ganska begränsad framgång, låta folk pröva sig fram, halvmisslyckas, sondera terrängen, lära av misstag och växa med sitt ansvar – om det inte funkar brukar jag ge dem kicken. Även det under så vänliga former som möjligt. Jag brukar känna mig mindre som en skitstövel och mer som en gentleman då. Att jag säger det här beror på att när man läser Tomas Forsers artikel känns det som om nästa steg vore att ge Anna Takanen en stor fet känga i baken – och det är väl knappast något vi har tänkt oss, eller? Hon verkar ju begåvad och har ju dessutom knappast hunnit börja ännu. Det skulle inte förvåna mig om Anna uträttar storverk för Göteborgs kulturliv och jag vill anmoda alla att backa henne så gott det går. Att veta att man inte är ensam när det blåser snålt, brukar ge en styrka att gå vidare.

BLOGG

Det är den 24 december 2006, klockan är 01:26 och jag bloggar loss! Jag fick som vanligt avslag från Statens Kulturråd (dom som betalar för mina konkurrenters Shakespeare-kareoke och valhänt genomförda våldtäkter på svenska språket). Men det är ok. Jag är van. Jag har bara fått avslag i 15 år nu. Avslag är ingenting … inte jämfört med cancer. Jag var ”ung och lovande” vid 32. Jag är ”ung och lovande” nu, vid 47. Det är inget som hindrar att jag är ”ung och lovande” om ytterligare 15 år, vid säg 60-65 också, eller hur? Utom möjligen senilitet. Långt framskriden prostatacancer. Eller en hjärtinfarkt. Sen kan jag tillfriskna. Gåträna på Högsbo Sjukhus och skynda mig att bli ”ung och lovande” igen, vid säg 67. Kanske slår jag igenom då å får några goda år å blir bortskämd å blir slapp å alkis å börjar knarka å bränna alla stålar hos bitches å till slut skiter min manager i mej. Då kan jag lägga in mej på avgiftning så kanske jag kan göra comeback vid 86! Oanade möjligheter öppnar sig, men jag är inte bitter. Det har bara gått ett halvt liv … i det här konstiga jobbet. Vad gör jag nu? Drar en kondom genom näsan och låtsas som om det är kul, som Karl Einar Häckner? För något ska jag göra för de pengar som jag trots allt fått från kommunens skattebetalare för att sätta sprätt på. Så jag tänkte så här … Vad har jag inte gjort som är billigare än en pjäs med fem personer (som jag fick avslag på av Statens Kulturråd och därför inte kan göra)? Svar: En en-kvinnas pjäs. Så tjofs i soptunnan med 5-man pjäsen! Den tog ändå bara knappt två år att göra klar. Så satte jag mej ned och skrev en ny … och den blev klar precis nu … på, få se … 16 timmar, 24 minuter och 12 sekunder blankt. Det här med att vara ett svartklätt geni är inte så svårt. Det gäller bara att inte ta paus för skilsmässoledigt och utbränt barn så jävla ofta. Al Pacino går inte i åtgärd. Sean Penn räknar inte dagar som han kan tillgodogöra sig för A-kassa. Men – så – säger – du ”En –en-kvinnas – föreställning, det har väl gjorts tidigare?” Jovisst, men inte någon bra. De har hittills mest handlat om någon som stått och snackat, med sin mutta i två timmar, på Mosebacke. Typ: … ”VivoVagina” eller vad fan hon nu heter? Snacka om att begränsa sig! Du får chans att säga vad du vill under två timmar och att påverka vilken orättvisa som helst och du väljer att stå och snacka med din egen mutta resten av kvällen Fan, då är ju till och med Owe Thörnqvist mer mångfacetterad. I hans finstämda och känsliga poesi så luktar ju fittorna åtminstone kräftor och interagerar på så sätt i alla fall en smula med verkligheten. Måhända inte på något positivt sätt, men ändå. Nej, jag tycker att vi spänner bågen lite högre än så va? Och så att säga, visar lite mera av hela människan och skapar en sån där vampyrartad figur som kvinnor älskar att spela men inte kan skriva (den store ensamme står så gärna till tjänst). Tänk Hillary Swank i Den svarta dahlian. Tänk Vampirella. Tänk Noir. Siouxie Sioux. Tänk själslig avgrund. Tänk hänga ut männen i publiken. Och vad ska hon snacka om då? Tja … t ex teaterkritiker med en dold agenda, som mainlinar Viagra. Den svenske mannen som ej vågar yttra sig på mansseminariet av rädsla för att någon kvinna kan ta illa upp. Den svenske botgöringskommunisten från 70-talet. Ron Jeremy. Hank III. Valerie Solanas och varför det är helt ok att skjuta folk bara man är författarinna, lite vrickad och feminist. Om varför Martin Theorin har så svårt att hitta kvinnliga skådespelare till de här rollerna. Om att röka hasch med Errol Flynn och Diego Rivera och tjuvkika genom Frida Kahlos genomskinliga klänning. Om FNLs bokbord på Järntorget 1973. Irak. George W. Loretta Lynn. Om varför det kan kännas lite avigt med bara en tutte på stranden. Om varför kvinnor är som sjöstjärnor. Om (ring, ring, det ringer) Ursäkta mej … tar samtalet … ja … ja … nej … det … går så … bra … nej … det kullkastar inte alls mina planer … nej … tack … hej då … ja, vi hörs … hej (klick, lägger på) Ja, det var den tilltänkta huvudrollsinnehavarinnan det. Hon har kommit på att hon är gravid. Och att det var dags att göra en skiva. Sorry, inte ens hos Teater Pugilist kan man vara mammaledig innan man börjar. Tjejer … en blev till och med rädd för hemsidan. Först ringde hon. Tjatade som fan. Åkte tåg från Stockholm. Trängde sig före i kön. Men tyvärr och originellt nog, gick hon in på hemsidan fem minuter innan hon var inbokad och kollade upp vad hon faktiskt sökte, det har ingen gjort förut … Hon vände på en femöring och tåg tåget tillbaka upp till Stockholm. ”Jag visste inte att det var sån där provokativ teater”, sa hon. Nej, jag ska verkligen jobba på att bli mer platt och banal. Nej, jag lovar att sparka in fler öppna dörrar i fortsättningen, bara för din skull! Jag får väl köpa mej en transvestit. De blir inte gravida (tror jag). Ja, var var vi nu? Premiär som vanligt på Konstepidemin lördagen den tredje mars kl 19:00. Be there or be square! Och kom ihåg att, även om du bara tycker att jag är en konstig jävel, så är jag någons våta dröm och kultfigur också!

 

Nedan följer ett smakprov på den nya pjäsen … And if thats aint country I’ll kiss your ass! (or kick it)

Martin Theorin, Dämon

 

[Vanligt] ”Annars är man ju ett psyko! Som Valerie Solanas. Som sköt Andy Warhol och skrev Scum-manifestet ”The society for cutting up men.” Det var tre på kontoret den där dagen, men dom andra var inte kända, så dom spelar ingen roll. Fy fan vilken nolla! Sköt tre och alla överlevde. Visserligen traumatiserade, men ändå. Och hur mycket humpa fick hon? Jasså, hon var prostituerad? Ok, men hon åkte ju in så hon fick nog mera elchocker än humpa i alla fall Live your life the Valerie Solanas way? I wouldnt recomend it. Egentligen skulle jag läsa en sån där fittmonolog här i kväll … Vivovagina, eller vad fan dom nu heter. Ni vet, Kim Anderzon på Mosebacke och Salma Hayek i Mexico City? Men Martin hade fan inte råd med rättigheterna. Vad patetiskt, men vad fan, jag får väl göra en egen då. Fitta som fitta. Been there, done that. Owe Thörnqvist tycker att fittor luktar kräftor. Det ingår i hans show. Men han är ju känd, så kvinnorna dyrkar honom ändå, trots att han säger så. [Visar] Vi ääälskar daj, Owä! … Owä, Owä! Visa kuken, Owä! Jag kanske kan visa fittan istället? Den har dom inte copywright på. [Skrevar, slutar skreva] Även om allt jag säger är dåligt, så vill jag poängtera att det inte är improviserat. Martin har tänkt ut precis allt, noga på förhand. Martin har alltid svårt att få tjejer att göra dom här monologerna och lets face it, det är för att det är så mycket kuk och fitta i dom. Det är roligt i början, innan de förstår orden, men det slutar alltid med att Martin får kalla in någon bög som han känner, som gillar att klä ut sig till tjej. Men inte idag! Idag är det jag. Så ni får förlåta mej … om jag är lite osäker. Kommer jag att få några fler jobb efter det här? Martin säger det … men Martin säger så mycket. Förut sa han t ex att han älskade mej, men nu tar han inte ens mina telefonsamtal. [Gråter] Det här står inte i manus. Han är upptagen med nästa projekt, säger han. [Torkar tårarna] Han sa att jag var som en diamant innefattad i en bajamaja. Och sedan återanvände han det i en pjäs – ”Inget får förfaras” – Faaaaaaaan!!! Varför har vi kvinnor så mycket känslor? Nu har jag skämt ut mej. Jag får nog aldrig något mer jobb efter det här Jag får bli anonym. [drar upp tröjan för ansiktet] Burka-boogie. Jag kanske kan köra etno-stuket istället? Kanske göra nån hipiti hop-musical om etnohunkar och kvinnlig omskärelse på Världskultur Muséet? Jag kan. Dja! Det måste vara [Tröja ned] bättre än att vara … skådespelare. Ptvvvvvi! [Spottar] Fy fan! Manliga alltså. Svenska. Barnlediga. Skilsmässolediga. Wannabees. Do you wanna be? Or do you not wannabe? Because if you wanna be … sjukskriven för skilsmässa, it doesnt work. You have to work. Till och med i Sverige … det är taskigt men sant. Och vill du göra internationell karriär, jag menar … Al Pacino går inte på KAS, Robert de Niro går inte i ”åtgärd”, Sean Penn räknar inte dagar ”som man kan tillgodogöra sig för A-kassa”. Jag menar, varför gör ni överhuvudtaget det här … hunkar? Man kan ju alltid gifta sig rikt förstås, men svenska män är ju så snåla. Dom bjuder ju inte ens på en drink … mycket mindre på ett liv. Det är jämnstäldhetens win some. Lose some. Lose romantik, win … delad barnledighet.”

Det är den 11 januari 2007 och jag bloggar loss! Ännu en gång försöker jag höja den konstnärliga ribban en smula i Sverige. Den här gången med en riktig jävla gonzopjäs, med en kul och psykotisk brud i huvudrollen som dominerar totalt. ”Bruden” i fråga som kommer att ödelägga era själsliv och få alla andra – andra – teater – muppars – tafatta – Thalia – försök –att – skrumpna – ihop – totalhaverera – och – regrediera är … faktum är att ingen verkar vilja ha jobbet. Dom blir rädda för min hemsida* och sådana grejer. Att bli rädd för en hemsida* är väl inget feministiskt framgångskoncept? Märk väl! Jag har inget emot feminism. – Jag tycker det är assexigt med kvinnor i uniform! Vad pjäsen handlar om? Det är väl knappast något som jag skulle vara så dum att jag avslöjade det på en jävla hemsida för mina mindre begåvade konkurrenter att planka, plundra och banalisera?

* Den du vågar läsa nu. Grattis, du tar verkligen för dig!

 

 

Blogg 12 januari 2007-02-03 Rollen är tillsatt. Jag ringer upp.

- Hallå det är __________

- Hej! Ok, du har fått jobbet. Vi ses kl 12:00 och repar … Ok?

- Nä, vad säger – du? Va … bra! Jag har bara dagis först å lämna så jag kommer bara lite senare, när jag kom ut i morse var bilen bara borta, fast att jag hade sagt år _____ att jag behövde den ..

- Ok, kom när du kommer loss!

- Ok, men jag vill bara att vi läser pjäsen en sista gång tillsammans först.

- Men … vi har ju haft audition, du har fått jobbet … liksom.

- Jo – ja, men bara så att vi vet vad vi båda vill med pjäsen och så var det dom där kvällsrepen vi talade om

- Ja, ja. Jag har rep-schemat klart nu …

- Ja, det känns som om det ska vara kvällar, så kan det nog bli svårt, med barnvakt å så menar jag.

- Ja, vi talade om det, men jag har rep-schemat klart nu och jag har lagt in dagtid istället .. å dom andra är i princip borta ur leken nu. Du känner du går in på kompis-kvoten! Det gör inget att du har barn. Hade det varit någon annan, hade det varit samma som att du varit alkis, så om du bara kommer över så kan vi skriva … å kolla på schemat då! … naturligtvis.

- Ok.

- Bra!

- Jag skall bara titta i almanackan först … [väntan] … ursäkta … Ja, du nu … ser jag här att det … faktiskt går … faktiskt. Ja ja, får göra någon abrovinsch helt enkelt! Ja _____ kan ju ta dom … barnen, alltså!

- Underbart. Då ses vi då!

- Du har inte funderat på att ta med musik?

- Eh … Nej … eh skulle du sjunga då … eller någon annan?

- Nej, jag tänkte bara att om du kanske kunde ta in några som sjöng och spelade …

- Nej, det är en enmanspjäs .. En kvinnas pjäs! Den bygger på ett utanförskap. Det blir lite avigt om hon kommer in med en hel orkester …

- Eller så kunde jag sjunga något.

- … Du?

- Ja, den heter … pjäsen heter ju … något på country, någon Dolly Parton-låt kanske? Eller Lou Reed kanske?

- Nej, det är ingen operett.

- Så det ska bara vara helt torrt då? … Det ska bara vara liksom som det står då? det ska bara vara helt tomt då … på scen då?

- Nej, du är ju där.

- Va?

- Skådespelerskan.

- Ja, jovisst! … men … de tär bara det, att teater kan ju vara å är så mycket annat: scenografi, ljus, musik …

- Inte här. Här är det bara du och en text.

- Men vad jag menar är ju just sånt här! Att om det här ska kunna bli så bra som din text verkligen förtjänar, så är det ju så jävla viktigt att vi snackar öppet om just sånt här … Det är ju två konstnärsskap som ska mötas där uppe på scenen eller hur? Vad jag menar är ju att en text bara är ett grundmaterial. Jag såg några öppningar … som man liksom kan förhålla sig till längre fram – jag menar det är ju din text!

- Ja?

- … som du gör vad du vill med! Du skulle ju t ex bara kunna klippa sönder den och klistra ihop den igen bakåfram … om du ville alltså!

- Kan vi inte klippa sönder din text istället?

- Va? – Nej, men jag har ju ingen test!

- Om vi säger så här då: Om du jobbat med Shakespeare, hade du velat klippa sönder hans text då?

- Va? Nej, det är klart att jag inte har … vad dumt då frågar.

- Du .. Jag har ingen lust att vara regiassistent åt min egen skådis … innan hon ens fått jobbet. Vi blåser av det här. Vi ska inte ha några munkar idag, hej då!

- Men det hade ju varit så kul …

[klick]

… att få läsa

- ”Två konstnärsskap som möts”, jag tror fan i mig jag spyr, var fan la jag nu den där Slitz någonstans nu igen?

 

 

Bloggy-tajm 15 januari 2007 kl 22:35

Yes! Rollen tillsatt: Lovisa Westerblom, hon blir underbar! ”Kommer för övrigt på TV i Saltön snart).

 

BLOGG

Söndagen den 11 Mars

 

Söndag den 11 mars 2007 kl 20:45 Succé!!! Eget beröm lukar illa men det här går oreserverat till Lovisa Westerblom, kvinnan som räddade mig från ett könsbyte och att göra den här kvinnorollen själv. Ett mentalt könsbyte fick räcka. Sprängfyllda hus, som sagt, kväll efter kväll trots noll förhandsreportage. Ett speciellt initghets-pris går till G-Ps nöjesredaktion som nu har uppnått något slags ²de menande suckarnas gyllene snitt-typ: Där ringer den där idioten igen och marknadsför sina egna grejer². Jag är ledsen, jag är inte Skara-Bert, Schlagerfestivalen eller Let's dance -   eller för den delen Göteborgs Stadsteater med en hord av välavlönade anställda vars uppgift är att trycka in min senaste produkts gratis reklam på nöjessidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Stadssteaterns pjäs just heter Produkten och lade beslag på allt förhandsutrymmet när vi konkurrerade mot den om fredagsutrymmet i göteborgs medierna. Stor slår liten, man slår kvinna ­ en lektion i samhällskunskap så god som någon. Nej, tack gode gud för internet säger jag. TV4s fredagspanel samt Möndals Posten som en treklöver som lade rabarber på de roliga och provocerande godsaker som Lovisa sprutade ur sig. Det kanske är dags för de stora drakarna att omvärdera sig själva och sin betydelse. Den tiden då en nöjesredaktion kunde sänka en föreställning genom att helt enkelt tiga ihjäl den är borta ersatta med exempelvis filmtrailers som lämnar avgörandet åt den presumtive teaterbesökaren själv när han/hon går in på internet.

 

PS Bloggy ole opry Vi har Loretta Lynn på affischen. Jag vet ingen författare/författarinna som har så mycket latent våld i sig, en kick ass-artist. Inget ont om t ex Dolly Party, men i sammanhanget är hon ändå en lättviktare. The coal miners daughter rules + att Dolly Parton hängde med Andy W på 80-talet = rätt låg redneck-faktor. Loretta Lynn hängde med Nixon och nu hänger hon med George W Bush. Hon var en feministisk ikon redan på 60-talet men hävdar att allt det hon gör, det gör hon för att glädja sin man. Loretta Lynn äger en stad, har 5-6 barn, gjorde sin bästa CD/LP alldeles nyss och plastikopererar sig regelbundet. Om jag någonsin skulle ha oturen att födas som kvinna så är hon ett förstahands val, inte Dolly Parton, ty även hon är i grund och botten en produkt. Kolla in Loretta Lynn på länkar och lyssna på CDn ²Van Lear Rose².

Med vänlig hälsning Martin Theorin

 

2007-03-19

Det börjar bli dags att slutsummera. (två föreställningar kvar, men ändå). Först LW är den bästa skådespelare/skådespelerska jag jobbat med plus att hon både kommer i tid och har varken några alkoholproblem eller psykiska problem wich make for a pretty potent fucking cocktail! En annan rolig grej, var att publiken verkligen kom. (Tidigare har det varit lite si och så med det) Vad det gäller själva pjäsen, blev jag förvånad över hur annorlunda det blev, jämfört med tidigare. Dels att det kan vara så provocerande med en aktiv kvinna, med både auktoritet och humor på scenen Dels att den konstnärliga metaformen (²Hej jag är en skådis som kukar ur Jag vill inte spela MTs gubbtext längre!²) funkade så bra. Vad är skrivet av mig? Vad är LWs eget påhitt? Plus att jag själv var med i pjäsen = En jävla bonus. Skämt å sido. Så mycket vanlig teater handlar om att dölja/skyla över/klä ut sig. Här blev det mera dissekera över det hela. Jag antar att jag förnyat teatern som form (detta sagt i all blygsamhet, naturligtvis) Synd att nästan inga kritiker såg det ­ Anders Thuresson på Bohusläningen är ett strålande undantag. Det hade varit kul att få lite respons från t ex GT eller GP, men icke. Kanske är genusjiddret verkligen sant, att kvinnors verklighet inte spelar någon som helst  roll? På så sätt har det här mentala könsbytet varit en nyttig läxa för mig. (Fysiskt kommer jag att förbli en stolt manschauvinist till den dag som jag dör).

mvh Martin Theorin