Tillbaka till startsidan

GENUSJIDDER av Martin Theorin

Han stötte på henne utanför restaurangen. Plötsligt stod dom som i en tunnel, ögonen möttes och det kändes som båda två tappade brallorna simultant. Nej förresten, det kändes som ens dotter just börjat mellanstadiet och man just fått reda på att hon fått en självmordsbombare som mentor.

Det hade gått ett halvår nu. Hon hade haft en kille då … sedan 12 år. ”Men nu har vi bestämt oss … nu är det verkligen allvar … tredje gången gillt … nu skall vi verkligen satsa … på att göra slut.”

Andra gången han träffade henne hade varit på biblioteket, där hon var och lämnade ”flyers” för restaurangen. Då bjöd han ut henne på middag. Hon hade varit tveksam ”Ville flytta ut först för att det skulle kunna kännas helt rätt.” Två våningar över dom, på talboksavdelningen, på en sådan där balkong som går runt-runt … balustrad? Stod hennes ”sambo” och såg ned på dom. Hon hade redan berättat. Han måste ha lidit alla helvetes kval. Men ”don’t get mad get even” följaktligen blev hon utkastad och fick leva som ”baglady” med tre påsar. Tre månader. På tre ställen. På golvet bredvid fritösen i restaurangen. Hon sina föräldrar i Fiskebäck … och hos honom i Snokslätt. Hon blev lite småknäpp av all stress, bostadsbrist och samvetskval. Själv mådde han som en prins. Ett tag mådde han till och med så bra, att han blev orolig för att aldrig mer kunna må tillräckligt dåligt för att kunna skriva något av bestående värde igen … Han hade inte behövt oroa sig. Hon var en ”brud” för honom .. varken mer eller mindre. Hon tog evigheter på sig i klädaffärer … grön eller röd tröja? Sedan diskuterade dom Odyseen en gång, med utgångspunkt från en bröderna Cohen-film och han upptäckte till sin fasa, att hon kunde mycket mer än honom … det var bara det att hon inte skröt om det. Själv hade han alltid haft svårt för relationer, eller dom hade haft svårt för honom … rättare sagt. Han ville helt enkelt att kvinnorna skulle lyda. Alternativt blev han klängig. Det ena var gammaldags. Det andra var mesigt. Ingetdera fungerade. Hade han gått till en psykolog hade hon (för det är alltid en hon) förmodligen sagt att det berodde på ”att han hade varit nyckelbarn på 60-talet och fått så ovanligt mycket stryk när han var liten, en örfil för varje felräknat tal blir ju rätt mycket även om man är dålig i matte.” Men han gillade inte psykologer … eller undanflykter. Hon hade i alla fall varit en riktig sprakfåle, en riktig yrhätta! … inte den icke-existerande psykologen utan _______. En gång hade han joggat förbi restaurangen vid 23.30-tiden en tisdag och gått in för att byta några ord. Kvällen hade avslutats i fylla och delirium på ”Videolook” inne i ett runkbås med dårar och ölbusar utanför som försökte bryta sig in och handgripligen måste köras bort och med ett våldsamt slagsmål om fjärrkontrollen som (i alla fall i början) satt fastskruvad i väggen, 128 kanaler bögporr, mot hans enda ynka åtta ”straighta” som han förlorade. Efteråt gick hon en returmatch, mot en motspänstig ölflaska som resulterade i en ”alkisknoge”.

Telefonsamtal
”Jag har sådan ångest för att jag såg bögporr i går. Jag hade aldrig sett det förut … dom gör det verkligen i röven … ja, nu har jag sett det i alla fall … a fairytale of Gothenburg.”

… och så slapp man detta jävla fikande. Varför kunde man inte hoppa över fikandet och gå direkt på stångkorven istället? Det kunde man uppenbarligen. Han hade bjudit in henne på en premiär och glömt av henne, så att hon höll på att inte komma in.
”jag har aldrig blivit avglömd förut, det var nog det som gjorde att jag fastnade lite för dig”, sa hon.
Eftersom han blivit kär och hon inte längre bara var en ”brud” blev han svartsjuk. En gång (han var jättefull), han stod utanför restaurangen. Det var mitt i natten. Det var stängt. Något rörde sig därinne. Hästen? (en ex) vilket oroväckande smeknamn förresten. ”Det hoprasade ansiktet (en annan ex) kanske? Han fick syn på hennes cykel. Den satt fastlåst i ett cykelställ, med en massa andra cyklar, så han släpade iväg hela konkarongen till Vallgraven och slängde i alltihop. Det var inte så långt (2 km) och har man en adrenalinrusch, så har man. Han hade sett fel. På morgonen fick han be om ursäkt (och köpa ny cykel).
Hon hade varit med om ”Tuveraset” som liten och hade sett när grannkåken med befolkning, sopades bort ”och allt började dallra och sväva och ramlade ner i ett hål.” det var ”Apocalypse now” på Hisingen och ”nothing last forever” och dom hade publicerat hennes vaxkrite teckning av detta sorgliga faktum på mittuppslaget i Expressen. Det hade överhuvudtaget varit mycket naturkatastrofer i familjen _____. Hennes syster ______ hade blivit ihop med ”Bembo the Rootsman” och krossat sin faders hjärta när dom flyttade in i Fiskebäcks-garaget med djurhudar, djembetrummor och zebraskinn. Så alltihop var ganska konstigt, men hundra gånger bättre än nerspydda bulgariska coversångerskor, på minikryssen till Kristiansand, å fan så mycket bättre än 150-kilos 43-åringar (Hade dom aldrig läst intervjuer med Joe Strumer i Clash? – Any message for America? – Yeah, eat less.) på Jazzhuset, som hade träffat sin fästman när hon var 13 och varit misshandlad sedan dess. Men nu var han död, så nu var dom ledsna för det istället. Men lite glada också, för nu skulle dom vara med i ”Uppdrag granskning” på torsdag … och hon var i sin tur bättre än alla 350-kilos fruntimmer på ”Palace”, som tror att dom har en radiomottagare monterad i huvudet av kurder och som försökte slita upp honom på dansgovlet,medan dom otvetydigt vrålade ”Du har din chans nu! Du har din chans nu!” innan dom störtade sig över näste slipsnisse. Chans till vad då förresten … klämskador? Och hon var i sin tur mycket bättre än den (normalviktiga) vätesuperoxierade nyföretagarinnan och ryskan på Jazzhuset som gick i en tagning från ”Varför zkall alla bara ragga för? Varför kan man inte bara umgåz och prata?” till ”Jag är kristen. Är do kristen?” till ”ägglozningk! – man blir zom en jevla djor va? En katt zom ztrycker sig efter väggarna va? Kom vi går!” Till ett ångerfullt ”Min man zkall kjöpa mig en morgonrock från Pelle Vävare" nästa morgon. _________ däremot, hon var faktiskt en av de få kvinnor han kände som inte bara tog emot utan faktiskt gav komplimanger: ”Du ser ju ut som dom i porrfilmerna försöker se ut men inte klarar av” , sa hon till exempel. Hon såg inte så illa ut själv. Faktum var att när man var ute med henne ( till och med på dagen) fick man fösa bort idioterna och omgivningen lät en inte för ett ögonblick glömma att man hade något som alla (män) ville ha. Man fick vara beredd att slåss, för att behålla henne, helt enkelt och han hade alltid såriga och variga knogar. Men man var dum om man trodde att man kunde slåss mot att någon tog ifrån en vad man hade stulit från någon annan från början.


(Ursäkta Martin, men måste bara få säga ifrån: Kvinnan/bytet hon har inga egna åsikter, ingen egen vilja. Hon (=vi av kvinnokön) blir bollade hit och dit och tagna av den ena och den andra, för egentligen är vi ju inte människor, nä, inte ens något levande, eller hur? Vi är bara "en sak", "ett gossedjur" eller varför inte likna oss vid en boll, fotboll eller basketboll - det kvittar, helt utan hjärna och hjärta. Vem som helst som vill ha oss får ta oss och den starkaste hanen (alfahannen) vinner , som vanligt! Jaaa, så är det!)


Telefonsamtal:
- Hej- hej .. Sten
- Hej … hur mår du idag?
- Jaa … jag mår väl … som jag förtjänar … vilken kväll, va? Vi skulle aldrig ha druckit. Jag visste inte att jag var så sleazy … jag är kvinna, jag blir sleazy när jag dricker. Du är man, du blir våldsam när du dricker … vad skall jag säga? … Förlååt, jag vet inte vad som hände …Jag har aldrig gjort något så här billigt mot någon annan utom mot dig förut.
- Tack för komplimangen.
- Jag vet inte vad jag skall säga … jag skäms …
- Det var inget illa ment, du gjorde det inte för att vara elak. Du gör aldrig något illvilligt … du är ok.
Klick.

Han hade bjudit henne på popkonsert och hon hade blivit ihop med popstjärnan. Det hade varit slut mellan dem så han hade satsat på två biljetter i något slags sista ryck. Snacka om att falla på eget grepp. Så nu ”luftpendlar” hon fram och tillbaka till London, så han mordhotade henne. Det blev en nystart för deras förhållande och hon gjorde slut med popfarfar. Han fick bara acceptera att det inte skulle bli så mycket friskis och svettis med henne … det var mer alkis och knarkis. Han var en skitstövel. Hon var en skitstövel. Förlåtelsepingis. Han var en onykter alkoholist. Hon var en botfärdig slampa.

”I go to church on a Sunday
The wows that I make
I break them on Monday”
Som patsy Cline sjöng.
Det var därför hon slets mellan Missionskyrkan i Fiskebäck och porrklubben på Andra Långgatan. Schizofren som Louvin Brothers eller Jerry Lee Lewis.

Work hard. Play hard. Pray hard. Hon hade en annan intressant egenskap också: Hon var laddad med, eller utstrålade någon slags egendomlig ”kinetisk” energi. Så nästan allt hon tog i exploderade (glas etc) – jobbigt om man jobbar i en bar. Pang, bom, krasch! Som en hårdrocks-video från 80-talet. Fast oavsiktligt.

En av En av dom första litterära upplevelser, som tycktes ha gjort ett outplånligt intryck på henne, var ”Grottbjörnens folk”. Enligt _____:

”Fyra volymer av oavbrutet pippande, där dom som slutgiltig höjdpunkt pippar sig utmed inlandsisen.”

… eller om det var igenom? Hursomhelst, pippandet antog homeriska proportioner. Hon var väldigt ”tjejig”. Hon ringde inte bara upp och lade på luren, hon skickade anonyma julkort också.
När dom promenerade i Slottskogen sa hon: ”Hallå hönshjärnor!” till hönorna på Barnens Zoo. Lysande oneliners. Nej, han tyckte inte att han övervärderade henne.

Hon sa hej till honom och tittade på hans handleder.

Spaniensamestern hade varit en skön omväxling från det vanliga svenska känslopjunket. Han hade aldrig blivit handbojad på ett horhus förut. Hans protest mot den tilltagande feminiseringen av det svenska samhället och oskicket att bara ha rumänska prostituerade på en certifierad spansk bordell. Första gången han hade gått in på den pretantiösa musikrestaurangen, hade han varit så full, så att han nästan hade sprungit omkull en Marlene Ditrich-lookalike i dörren. Han hade gått fram till baren och beställt en 12:a whiskey. Hon var coolare än Siegfried och Roy i Las Vegas innan dom blev uppätna av sina tigrar. Söt. Inte vacker. Mera som en pepparkaka. Söt. Han märkte att alla karlar ville ragga upp henne. Det var därför dom var här. Det var inte något vurm för Weimarrepublikens cabarétradition eller någon faiblese för klinketi-klonkande-laptop-steelgitarrer. Det var inte något nymornat intresse för fransk chansong. Dom ville sätta på henne helt enkelt. Men dom vågade inte fråga. Detta var Sverige. Så dom fick väl ta en öl istället. Eller 48. Buisness was good. Det var rökförbud. Han fick eld på en cigarr.
– Vill du ha en askkopp?”
– Hej! Vad snygg du är … Har du någon kille?
– … Jaaa
– Vad synd
– Men jag tror att det håller på att ta slut
(Han tog fram en sedel)
- Bra. Vad får jag för 500?
- Jaa … för 500 så kan du få … nästan vad som helst
- Du har karaktär
- Dålig karaktär
Klicheerna haglade. Cigarröken bolmade. Whiskeyn flödade.

_______ gick upp på scenen. _______ sjöng en Louvin Brothers låt: The word broadminded is spelled s-i-n.

Hon sjöng i ett countryband. Hon hade en bar. Kunde det bli bättre? Eller sämre? Om man var alkis. You win some. You lose some. Å andra sidan … han var ju charmig, det var bara inte någon som märkt det förut.

Hon kom ner från scen. Det var en bra bar. Hon visste vem han var. Någon annan fick sköta hennes bar. Hon var ju chef. Hon visste mycket om teater. Mycket om film. Massor om musik och bara en del om litteratur. Det gjorde inget. Litteratur var överskattat. Om den inte var av honom själv. Mannen, myten, magin … neurosen. Hon hade gått på ”Lee Strasberg Actors Studio” i NYC. Samma som Harvey Keitel. Bandet gick hem. Folket gick hem. Det var bara dom kvar. Dom pratade om Louvin Brothers. Stanley Brothers. George Orwell, Raymond Chandler och läraren på ”Actors Studio” som alltid sa ”Stop the fucking scene” innan dom ens hunnit börja. ”inget att bli ledsen för. Bara en alkoholiserad föredetting från Rockford Files”. En gammal pojkvän dök upp i fönstret.

- Åh, nej. Det är det ”Hoprasade ansiktet”, han får inte komma in här längre. Fort, göm dig bakom baren!
Hon drog ner persiennerna. Hon låste. Sedan tog hon ner dynorna från barstolarna och dom knullade på golvet.

Han sa ”hej” tillbaka och så gick dom förbi varandra. Det var över på ett ögonblick. ”Där gick visst Sten, hade visst varit en liten flört med honom i våras.” Hon öppnade dörren och låste efter sig. Hon öppnade inte ännu på två timmar. Bara ställa undan tombackarna. Hon kunde unna sig en kopp kaffe.

SLUT