Tillbaka till startsidan

FLYTTEN av Martin Theorin

Jag hade väntat mig att Frasse skulle vara glad. Han hade just fått besked av sin läkare, att han kanske inte skulle dö i cancer. Men det kanske inte funkade så. Hans flyttbilskörning lämnade i alla fall en del övrigt att önska, och kopplingen osade bränt när vi bara var 200 meter ifrån Preem i "hängmattan" - majorna.
"Fan vad de luktar illa om den här jävla bilen" skrek Frasse, sniffade på kopplingsoset och fick ett frispel på nån lampa som bara blinkade hela tiden.
Det var varningslampan för batteriet, men jag lyckades övertyga honom om att han lyckats varva liv i det nu.
Mot Särö, för att hämta möblerna!
Där anslöt Maje, Mikael och Flora, 12 år.
Frasse, Maje och Flora därfram. Mikael och jag där bak för att hålla reda på arvegodset (bl a ett stort rokokoskåp från 1700-talet med originalglaset kvar i dörrarna).
"Mitt enda hopp är att stamcellsforskningen hinner komma så långt att dom hinner komma på ett botemedel innan jag dör" Konverserade Frasse när vi svängde ut från Särö och tillbaka in mot Krokslätt.
Sen fick Frasse damp på lampan som hade börjat blinka igen, körde runt-runt i en rondell och gjorde plockepinnspel av dom ärvda antikviteterna och stilmöblerna. Samtidigt som han nästan tog livet av oss allihop i ett enda grandiost svep (han körde mot körriktningen). Flora försökte distrahera honom från lampan och öka våra chanser till överlevnad genom att peka ut den nya Gerth-Wingård-ritade fontänen i Mölndalsbro.
Men då sa Frasse bara "hur många cancersjuka tror du har fått sätta livet till för att den skall kunna byggas? Nu gör vi en rivstart så att pappa och Mikael ramlar ut där bak."
Frasse tryckte pelle i botten och Flora grät när mexitegel-höghusen i södra Krokslätt siktades, och Frasse med en van gest lade om rodret och körde in över gräsmattorna så att stickor och barncyklar rök och tattuerade, kedjerökande mammor flydde upp i trappupgångarna med sina telningar och kamphundar.
Min inverterade klassresa var fullbordad och vi började kånka. Frasse satte sig i en skinnfåtölj på gräsmattan och rökte sju cigg. Bilen skulle vara tillbaka 16.00, så Frasse och jag lämnade dom övriga i sticket och for mot Preem med fisluktande koppling och flipperspelsblinkande instrumentpanel. Nu skulle vi bara tanka, få tillbaka depositionen och köpa pizza och öl till "crewet".
Det var bara det att Frasse tanka bensin istället för diesel och jag fick inte tillbaka depositionen, utan skulle få betala en jättelik verkstadsräkning, för en förstörd motor och blev inlåst som gisslan på Preem och det sista jag hörde Frasse säga, när han med en gest av suverän nonchalans slängde iväg bilnycklarna till bensinstationsbiträdet och knallade ut var...
"Nu skiter jag i det här, nu får ni klara er själva".
Men Frasse hade faktiskt cancer och då blir man förbannad, inte snäll. F ö hur många hade använt sin sista tid till att hjälpa nån att flytta när cancern studsar omkring som en kula från ett flipperspel i kroppen?...
Och jag ångrar fortfarande att jag blev sur.

SLUT