"Martin Theorin gör en genial omskrivning av O'neill...

...Det är inte en taskspark mot Thorsten Flinck, inte en snippkick mot Linda Skugge - Det är tre...

...Och ändå älskar jag, på sätt och vis, denna ogallrade, övervuxna, jäsande trädgård av infall och idéer, för det är energi i omlopp, oändliga mängder av (allt för tidigt) förlöst energi, vilket - det ska gudarna veta - inte alltid finns i svensk dramatik."

Kristjan Saag , GT 17/10 -05

"Martin Theorin har tidigare moderniserat Fröken Julie, Fordringsägare och Linje lusta så varför inte också Lång dags färd mot natt? Nu är det alltså dags för den tidsenliga brutalversionen av ytterligare en klassiker.
Det är en sällsynt trasig familj som vi får lära känna. Fadern är en impotent looser i utkanten av kulturlivet, äldste sonen är ett alkoholiserat författarämne, den yngre en punkare med HIV och modern går på sprit och lugnande tabletter.
Deras samvaro präglas av en återhållen vrede, som tar sig uttryck i ständiga gräl och handgripligheter (som det kanske ska vara i en föreställning av pugilister). Alla lider av sin tillvaro som om de hade nässelfeber i själen. Pappan ger uttryck för Theorins skarpa ironi mot det etablerade kulturlivet, svingar och slag under bältet utdelas som vi känner igen från föregående uppvisningar. De är roligt när elakheterna träffar, men samtidigt känns det monomant med en författare som likt en fluga alltid uppsöker det ömma såret, lockad av blodlukten.
Dag Nerenius spelar Sten nästan för utagerande för den lilla scenen, Tony Blom är mycket säker i rollen som Martin, den äldre av de bröderna. Den yngre, punkaren med indianfrisyr, Gunnar, Gunnar Rytterås, har en fin, mjukare framtoning, som låter oss ana att det sannerligen inte kan vara lätt att växa upp i detta familjehelvete.
Ines Sebalj ser egentligen alldeles för fräsch ut i det här sammanhanget, men hon övertygar ändå långa stunder. Det är hon som har bestämt sig för att bryta sig loss, men när hon ska berätta om sitt beslut, blir hon nedslagen av sin äldste son. Pjäsen slutar med att hon ligger där på golvet. Inget änglalikt tassande med den gamla brudklänningen i famnen som hos O’Neill.
Martin Theorin har inte bara skrivit stycket utan också regisserat och därom kan man säja att det är stökigt och rörligt, ett intensivt fotarbete, och det är väl så en boxare vill ha det. Martin kan tända cigarren med en viss belåtenhet. Han står fortfarande på fötterna efter ännu ett slagsmål mot en stor motståndare."

Åke S Pettersson, Nättidningen ALBA 20/10 -05

Lis Hellström Sveningson, GP 18/10 -05

MARTIN: Nu slutar du.

Martin applåderar:

...Bravo! Bravo! Bravo!

STEN: Tack, din djävla depprockare. Du är också bara en jävla fatalist, men sådan blir man väl om man bara läser den där sjuka jävla James Ellroy som du försöker imitera med ditt skrivande hela tiden.

MARTIN: Har du läst honom då?

STEN: Nej. men jag har sett filmen.

MARTIN: Då vet du att han bara beskriver ett samhälle som ruttnar inifrån, precis som Sverige ruttnar, precis som den här familjen ruttnar som bilderna n koncentrationslägren beskrev lik som ruttnar!

STEN: Men varför kan man inte bara vara glad?

GUNNAR: Som Ingela Pling Forsman?

MARTIN: För att allt inte är bra!

GUNNAR: ... Pappa ... han är ett geni, helt enkelt.

STEN: Ja, en snubbe som livnärt sig som tros-tjuv och limsniffande alkoholiserad inbrottstjuv. Hur skulle han kunna undgå att utvecklas i positiv riktning? Det finns ju liksom inget annat håll att gå åt, eller hur?

MARTIN: Herregud!

STEN: Spara dina böner till mamma.

GUNNAR: Ja, hon brakar först!

MARTIN: Man vet aldrig. Det är ju ett jävla race här!

STEN: Ja, hon verkar inte riktigt längre med, liksom.

GUNNAR: Vi vet det, pappa.

STEN: Va ska vi göra åt det då?

GUNNAR: Jag vet inte.

Gunnar upp

STEN: Vänta - vänta, har du inga manschettknappar?

Sten häftar ihop Gunnars skjortärmar med en häftpistol

...Ta bara inte av dig kavajen, då ser du konstig ut. Vad skall vi göra åt det då?

GUNNAR: Vad?

STEN: Mamma!

GUNNAR: Pappa...

Sten klappar Gunnar hårt på knät

STEN: Bra! ...Vad skall vi göra åt det då?

Gunnar upp

GUNNAR: Jag pallar inte mera. Hej då!

Gunnar ut

MARTIN: Vad sa kvackis då?

STEN: Det var precis som vi trodde, A-I-D-S.

MARTIN: Bromsmediciner?

STEN: Försent, har du sett utslagen? Han ser ju ut som ett jävla hologram ... det är ok för mig. Problemet är ju bara att han gör mamma så orolig, så ... tror du att han är bög?

MARTIN: Det spelar väl ingen roll nu ... men en del säljer röven, har jag hört ... Äh, han har väl bara delat sprutor med några balubas i Amsterdam. Finns det något bra hospice - Hultafors?

STEN: Nej, det är ett rehabiliteringshem. Det är för farligt, där höll jag på att bli ihjälknullad av en mormon ... sjuksköterska, efter min bypassoperation. Hon red mig som en vansinnig, dom hade inte ens tagit stygnen. Hon var nygift ... med en annan mormon. När hon slet av mig byxorna och tryckte ner mig på massagebordet och red mig som en furie. Vi behöver ju inte ta livet av honom, läkarna kommer nog på något...

MARTIN: ...sätt att ta livet av honom på ... gratis.

STEN: Ja, vi har ju fortfarande allmän sjukvård i det här landet.

MARTIN: Har du ingen kompis, som har ett mongolidhem, där vi kan inackordera honom? Långvården, kanske?

STEN: Ja, varför inte ... men du! Han kan ju bo hemma hos dig! ... Nej, det glömde jag, du bor ju hemma vid 39!

MARTIN: Fan, hellre dö täckt av blod än piss!

STEN: Ja, var inte orolig. Du dör nog i något slagsmål snart. Se på dig själv, du är snart 40 å slåss vid korvkiosker.

Martin ut

...för helvete pojke ... jag bara skoja! E de dunkardags nu? ... Förlåt! Jävla idiot! ... Tar du med egen kåtsak, eller skaffar du på stället? Äh, skit i det då! ... Tråkmåns ... Jävla nymoralister. Ja, du vet vi har en oäkta dotter till Erik den fjortonde i familjen - Virginia. Hon var bortlovad till den ryske tronföljaren. Tänk på det när du klipper till nån vid nån kebab ikväll, så är det bara Vasablodet som svallar.

Entré Kerstin

KERSTIN: Har du sett Amelia?

STEN: Nej, jag har inte sett Amelia.

KERSTIN: Konstigt! Jag har väl förlagt den. Vart gick Gunnar?

STEN: Ut ... Han skulle väl "hänga" med Martin ikväll. Jag skall också gå.

KERSTIN: Supandet går ju i släkten, eller hur? Din far var ju alkoholist?

STEN: Va? Det kommer jag inte ihåg. Fan, jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde förra veckan. Jag är lite som Ingemar Johansson på så vis ... Ingemar Johansson, boxaren.

KERSTIN: Är det jobbigt att fylla 60?

STEN: Nej.

KERSTIN: Du firar inte bemärkelsedagen på något vis?

STEN: Nej.

KERSTIN: Känner du dig välsignad som får leva så länge?

STEN: Gör du? Vad är detta? Är detta Amelia? Eller Frida? Har du kommit i puberteten? Vad är dina egna reflektioner? Var det hemskt att fylla 48 förra året? Om du vill fokusera på åldrandefrågor tycker jag att du skall koncentrera dig på någon som tycker om att vältra sig i senilitet. Varför inte doktor Sandsrtöm? Varför gör du ingenting? Gå ut och ta en promenad eller någonting.

KERSTIN: För att jag är lycklig här med dig.

STEN: Lyckan för dig är en luftpastej, bara smärtan är verklig. Varför kan du inte lära dig att ta din medicin?

KERSTIN: Verkligheten blir mindre verklig då.

Nr. 1 på listan.

Ja, vad skall man säga? … det är en mycket bra skiva, helt enkelt. Jag har hört Karolina Vucidolac vid några tillfällen på Fusion här i Göteborg. Så att hon var en bra sångerska, det visste jag redan, men att få det hela att fastna på CD kan ju som bekant vara en helt annan sak. Hur som helst, här har hon lyckats, tillsammans med några svenska och ett gäng influgna brasilianska musiker. Har du ”sola och bada – Pina Colada-fördomar ” mot bossa-brasiliansk musik, typ att det bara skulle vara något slags soundtrack till en ”En dag på playan”? så glöm dom. Det här är musik med soul, precis som Patsy Cline, Maria Callas, Lady Day eller Piaf. Välsjunget, välspelat och jazzigt, men aldrig kyligt. Karolina Vucidolac har dessutom en stor tillgång i det att hon har en egen röst i både ordets mer begränsade och dess vidaste bemärkelse. Hon har ett alldeles eget konstnärligt uttryck, helt enkelt. Så vem vet? Hon kanske rankas där uppe bland stilbildarna en dag, till dess … köp!

Martin Theorin

Salomon Burke
Nancy Wilson
Loretta Lynn
Udi Lemper
Isac Hayes
Jimmie Vaughan
Dianah Washington
Dusty Springfield
R L Burnside
Charles Musselwhite
Django Rheinhardt
Miles Davis
Timi Youro
Jeff Beck
Billy Bob Thornton
Nathaniel Mayer
June Carter Cash
Blå tåget
Cowboy Junkies
Elkie Brooks
Joe Strummer and The Mescaleros
Betty Davis
Willy De Wille
Tribute
Nick Lowe
North Missisipi Allstars
Conway Twtty and Loretta Lynn
R L Burnside
The Louvin Brothers
Nina Simone
David Byrne
David Bowie
Maria Callas
John Coltrane
Vicki Anderson
Johny Colon
The Country Soul Revue
Patsy Cline

Hank Williams
John Coltrane
White Stripes
The Carter Family
Ella Jengkins and The Goodwill Spiritual Choir of Monumental Baptist Church
Ry Cooder
Tribute

Dont give up on me
The ultimate
Van Lear rose
Berlin cabaret songs
Truck Turner
Do you get the blues?
Sings Bessie Smith
Dusty in Memphis
Burnside on Burnside
One night in America
Djangology Vol. 1 1934-35
Doo-boop
The best voice of soul
The best of
The edge of the world
I just want to be held
Wildwood flower
I tidens rififi
Blackeyed man
Pearls
Streetcore
Betty Davis
Crow Jane alley
Unbroken circle, Songs of The Carter family
Dig my mood
Shake hands with Shorty
The definitive collection
A bothered mind
Nearer my god to thee
Dont let me be misunderstood
Look into the eyeball
Young americans
Anna Bolena
The gentle side of
Mother popcorn
Boogaloo bluesman
Testyfying
Walking after midnight, 28 country classics,
The five star collection
Alone with his guitar
A love supreme
Elephant
Border radio Vol 3
African folk rythms

Chávez Ravine
Enjoy every sandwich, The songs of Warren Zevon

Shelley Romalis
Niclas Sennersteg
Lou Reed
Svante Lundberg
John Keegan
Gustav Von Platen
Franklin Lindsday
Bob Dylan
Raymond Chandler
Eliza Steelwater
John Elliot
Tom Abraham
Nicholas Dawidoff
Dan Hansén & Jens Nordqvist
Carl Hamilton
Alana Nash
Shareen Blair Brysac
Levon Helm with Stephen Davies
Michael Foy and Brian Barton
Daniel Levin
Richard Cohen
Horst Zank
Elmore Leonard
Charles Bukowski
Mick Rock
Chris Hedges
Karlololov Arnstberg
James Ellroy
John Parker
Jonas Hassen Khemiri
Ernest Hemingway
Peter Kadhammar
Lesley Brill
Jan Sigurd
Bill Wyatt
George Plimton
Shirley Collins
John Huston
Natasha Illium Berg
Jan Guillou
Max Hastings
Tonni Arnold
Bill Katovsky and Timothy Carlson
Edited by Suzanne Marchand
and David Lindenfeld

Pistol packin mama, aunt Molly Jackson and the politics of folksong
Warsawas bödel, Ett tyskt öde
Pass thru fire, The collected lyrics
Ryssligan
Intelligence and war
Premiärer
The life and times of Little Richard
Memoarer, Första delen
The Raymond Chandler papers, selected letters and non fiction 1909-1959
The hangmans knot
Örnarnas fall
The cage, An englishman in Vietnam
In the country of country
Komando Holger Meins
Det infantila samhället, Barndomens slut
Behind closed doors, Talking with the legends of country music
Resisting Hitler Mildred Harnack and The Red Orchestra
This wheels on fire, Levon Helm and the story of the band
The easter rising
Bert Karlsson, Oraklet i Skara
Svärdet
Stalingrad, Inringningen
When the women come out to dance
Pulp
Blood and glitter
War is a force that gives us meaning
Typiskt svenskt, 8 essäer om det nutida Sverige
Nåd för de döda
Arise Sir Sean Connerey
Ett öga rött
Byline
De sammansvurna
John Hustons filmmaking
Hemingway och svenskarna
The man who was B Traven
Truman Capote
America over the water
An open book
Floder av röd jord
Det stora avslöjandet
Armageddon
Bror Blixten, En äventyrare
Embedded, The media at war in Iraq
Germany at the Fin de siécle, Culture politics and ideas

Utdrag ur GP söndagen 7 augusti 2005

SLAGFÄRDIG DUO FULL AV VILDA IDÉER

Teaterns buspojke nummer ett i Göteborg är Martin Theorin.
En av sina första pjäser satte han upp i den egna lägenheten, sedan några år huserar hans Teater Pugilist i Blå Huset på Konstepidemin med skådespel som inte liknar något annat.
Mikael van Reis träffade Theorin och hans diaboliske skådespelare Per-Anders Ericson för ett samtal om teaterns Göteborg...

"...Mikael van Reis: Var började Teater Pugilist?

MT: Jag hittade Stig Larssons pjäs VD som Ernst-Hugo Järegård hade spelat i. Vi gjorde den som elevarbete. Sverker Andréason recenserade i GP och Stig Larsson kom dit och såg konstig ut. Plötsligt fick jag tillgång till en hel värld. Man stiger in i pjäsen och sedan står det i tidningarna att man är skådespelare. Teater Pugilist var först klasskamraterna och sedan kom Sonja Gube in som regissör. Hon ställde upp på våra idéer - senast regisserade hon I själ och hjärta. När vi inte hade pengar gjorde vi kabaréer med sketcher från bland andra Kent Andersson. Men varför skulle inte jag kunna skriva själv?

MvR: Din första scen var ganska liten.

MT: Efter ett besök på socialen förstod jag att dagens Fröken Julie inte bor på Gunnebo. Hon är socialsekreterare så jag satte upp Social Julie i min lägenhet i Högsbo. Jag hade inte pengar till annan lokal.

MvR: Vad var upprinnelsen till den senaste monologpjäsen I själ och hjärta II?

MT: Jag brukar lyssna på Ring P1 med Täppas Fogelberg. Den ena dåren efter den andra ringer in, sedan försöker han hantera dem som om de var normala fast man hör hur programledaren skulle vilja be dem att fara och flyga. Då tänkte jag att Gud skulle kunna vara en sådan där Täppas Fogelberg. Gud skulle vara skittrött efter en dag på jobbet. Det var det närmaste man kunde komma helgerån - Gud tyckte att han hade ett långtråkigt jobb.

MvR: Allt du gör andas av ett vildbasande socialt engagemang. Var kommer det ifrån?

MT: Jag är uppvuxen under proggtiden och jag bröt med min ärkekonservativa hemmiljö. När jag hade brutit med den förbenade borgerliga familjen hade alla andra vänt kappan efter vinden och blivit egoister. Det störde mig verkligen. Jag gillar inte dagens krackelerade Sverige - egoismen, knoddigheten, bilarna och och guldkedjorna. Hedonismen. Jag avskyr det. Sverige håller på att utvecklas till ett skitsamhälle. Det finns något djupt ovärdigt i knulltipsen i tidningarna, ungarna på GHB, pitbullhundarna på gatorna. Det är ju nästan tabubelagt att göra någonting för någon annan. Då är man ett pretto. Idag har vi borgerligheten minus sin bildning och sitt hyfs. Det sägs att man blir lugnare med åren, men det gäller inte mig. Själv gick jag i Obs-klass - nu är det en tillgång...

...MvR: Vad kunde då bli bättre i Göteborg?

MT: Att få konkurrera på jämställd nivå med ett ställe som Stadsteatern. Det vore idealiskt. Däremot skulle jag inte vilja arbeta där. Skådespelarna är för tråkiga, för många lagom-medelklasskådisar. Jag tror inte de fattar vad jag skriver om och jag tänker inte heller förklara det. Jag vill inte heller bli etablerad som de som låtsas att de håller på med teater. Jag vill inte låta överlägsen, men de har inte blött näsblod så ofta. Jag arbetar hellre med Per-Anders. Det hos honom som skrämmer somliga, finner jag attraktivt. PA sa till mig - detta är underbart, vi jobbar med teater, men talar aldrig om känslor.Den etablerade kultursvängen i Göteborg tycker jag ofta är lite ljummen, men proffsig. Frigrupperna är mer fartiga, men mer oproffsiga. Detta kommer inte att göra mig populär, men brutalt uttryckt har man författare som inte kan skriva och skådisar som inte kan spela. Man kunde rakt av stryka 70 procent av dem som pysslar med teater i Göteborg och kanalisera pengarna till dem som visar resultat. Om sedan staden visade samma framåtanda i kulturen som när det gäller att bygga p-platser och evenemangsstråk, skulle den ha lyckan med sig. Men då får man ta impopulära beslut. Friscenerna skulle få mer av kakan jämfört med institutionerna. Jag har svårt att se Folkteatern och Stadsteatern som något annat än museala.

MvR: Vad händer nu?

MT: Nästa Pugilistprojekt blir O'Neill. Men en O'Neill på rohypnol. Det blir min tagning av familjedramatiken à la O 'Neill/ Norén. En sista spik i likkistan. Här finns mamman som gett upp sin karriär för pillermissbruk, fadern som bytt teatern mot marknadsföring och de två sönerna - en tokig och en alkoholiserad. Fyrtioåringar som bor hemma och går med gällivarehäng. Pjäsen heter Face the music, ett uttryck från de brittiska skyttegravarna när man gick till anfall. Det handlar alltså om livet. Skall man köra för fullt eller skall man leva med kommunal aktivitetsgaranti?"

Utdrag ur Svenska Dagbladet 21 oktober 2005

Är du teaterns buspojke nummer ett i Göteborg? 0 Hallå där!

"Martin Theorin som sedan drygt 15 år driver sin egen Teater Pugilist i Göteborg. Första scenen var i egna lägenheten. Nyligen hade han premiär på familjedramat Face the music.
- Jag har kallats det i en presentation nyligen. Ett smickrande omdöme vid 46 års ålder!
Hur kom du till teatern?
- Jag prövade på en massa jobb från sjöman till fritidspedagog men satte sedan igång att utan förkunskaper läsa dramatik på universitetet. Kom in på Larssons Teaterakademi - Sören Larsson där lärde mig allt jag kan.
Vid 30 startade du Teater Pugilist och skriver allting själv, alltid i opposition. Vad driver dig?
- Pappa var jurist och för honom gällde rättvisa. De värderingarna är också mina. Men jag ogillar att allt i Sverige nu handlar om pengar och egoism, det ödelägger den sanna moralen. Detta handlar mina pjäser om.
Din teater räddades tack vare Volvo?
- Kapitalet trädde till, ironiskt nog, när jag skulle ge min version av Strindbergs Fröken Julie, där hon var socialsekreterare och fick heta Social Julie. Efter Volvo var det fler som vågade sponsra mig. Sedan några år får jag även stöd av kulturnämnden.
Går det ihop ekonomiskt?
- Ack nej. Allt jag tjänar extra på mina skriverier
går till teatern. Som väl är finns det också idealism hos de skådespelare jag engagerar.
Vad handlar din nya pjäs Face the music om?
- De är min O"Neill-variant, en svart komedi om missbrukarproblem, där mamman gör uppror i en familj med två minst sagt överåriga "tonårsbarn" som lever rullan medan pappan drar in pengar."

Margareta Artsman

DANA GILLESPIE
Lörd 24/9 2005
Villa Belparc
Ar: GBG Bluesförening

Jag hörde Dana Gillespie första gången 1974, på en LP som hette ”Werent born a man”. Då var hon (eller kanske snarare hennes management) inne på någon slags glamrock-pryl, signerad Bowie och The spiders från mars. Under de ca 30 år jag följt henne har hon utvecklats till en bluesartist med stark integritet i Bessie Smiths anda ”I heard her the first time when I was 11 years old, and it changed my life”. Nu spelar hon alltså på Belparc. Jag står rakt framför scenen och väntar. D G pressenteras. Hon har stått alldeles bredvid mig!
Jag har bara inte känt igen henne.
Hon är äldre
Obviously.
Upp på scenen.
Men så händer det där som är så underbart med konst – underhållning, ålder upphör att spela nån roll och som en ”dominatrix from hell” som kan ge vilken harhjärtad karl som helst kastrationsångest, drar hon igång en furiöst gungande boogie. Det är som att bli överkörd av ett jävla godståg.
Bandet är något av det tajtaste jag hört (och jag såg James Brown i Amsterdam i våras) och hon besitter en enorm scenauktoritet, som man annars bara ser hos amerikanska artister och när gitarren ”kukar ur” och blir ljudlös står hon bara kvar å diggar och hejar på. När pianisten tar solona istället och när det obligatoriska psykot (i dessa genustider som omväxling en kvinna) är framme och hela tiden petar på henne får hon till och med ett leende, samtidigt som låten avslutas perfekt på taktslaget.
Mellansnacket handlar om allt från Robert Wells som hon tydligen ironi-av-alla-ironier skrivit en låt åt ”Never laid eyes on the guy, but hes supposed to be quite big here in Sweden. Perhaps he should come and see me do the song?” till meningen med livet = kärleken ”In all it’s forms” och för en gångs skull låter det inte som en trött kliché. Jättefulla brudar som små vingliga, bulliga kometer på dansgolvet och jag släpas prompt upp, och jag (världens stelaste man) gillar det.
Höjdpunkter?
”St Luis blues”, Raise a little hell” och till er som missade det här (som vanligt i GBGs musik- och kulturliv skandalöst dålig marknadsföring. Är det ett krav att vara inkompetent, bara för att man marknadsför kvalitet?). Till er vill jag bara säga… Var inte ledsna, och Robert Wells kommer ju till Svenska Mässan i jul… Det där sista var ett skämt, men icke desto mindre sant.

SLUT

Martin Theorin

”Drogs are a fucking epidemic. I havent seen drugs do anything good for anybody. I dont care if people only do them once in a while. Why waste your time? Why serve the master? …All about music and self-dicipline, I want to be good. It’s really as simple as that. And if people want to criticise that I really dont give a shit. I tell them to try and do anything completly sober – Face your rage, face your fear, face that shit front on.”

-Juliette Lewis

-Do you want me to leave the tape recorder running or stop and listen?

-You can do two things at once can’t you? Hed id seven versions for us and they were all different. You can’t edit him. This is how stupid I am! (He jumps up, rolls up his sleeve and shoves a lean arm in front of my eyes. There are goose pimples.) You understand? I don’t have to think, ”Do I like something?” I’m not a thinker. How can I tell if a mix is good? (He shows me the goose pimples again.) And no one can say shit to me. I’ll die before I let you change it. He’s so – oh, it makes me cry. Jesus! (His eyes have teared up.) This is what it’s all about. You’re right. I can’t talk through that. (He gets up and turns the recorder off.) I haven’t heard that for a while, it’s so… I’m an idiot. I just love that music.

Lou Reed, Mojo

Q -It is automatic writing?

A -It is automatic writing I've never had to write another way. Or to speak another way. When you ask me a question the voice answers. I'm just a tool. This is just a shell that carries the voice.

Q -Do you have any idea where all this will go? Is it building to a climax?

A -I think so. If I'm not assasinated. And I live long enough, I think that I will be the most famous ex-convict the world has ever known. I really belive that.

Q -But the purpose is?

A -The purpose is... I'm not sure it's time to say purpose. But what it amounts to is organized religion is bullshit. That's what it amounts to.

Q -But if you are on a mission how can you write in your book that your first misstake was being born?

A -In the eyes of my mother my first misstake was being born...

OSV
David Allan Coe lägger ut texten för Sylvie Simonds i Behind closed doors talking to the legends of country music och lite längre fram i samma bok

...Thats why I fell out of the mormon church because I wont give them a percentage of the money that I make. And I said "If thats a part of your church then I think thats wrong. I'd rather take my money and give them to a dopedealer. I know what he's gonna do with it. Are you gonna build more TV-stations that I cant perform on because you own them? Are you gonna have more radiostations that wont play my records because I have long hair and I'm mormon and you are ashamed of me?"
So I went round and round with them you know.

Q -I can imagine.

A -Man There's so much that I wish that people knew. You try to talk to people about the avenging angels, and they say "avenging angels?" I say "thats the mormon mafia that comes in the midle of the night and rapes your wife and kills your doughter because they heard you say something bad about mormons" and people say "well how can that be posible?" How can anything be posible? Just open your eyes man. You're livin in a world where things are posible, you know?

David Allan Coe i Behind closed doors talking to the legends of country music.

"He liked dirt farming but he didnt have any aducation exept the kind you get from being pencil-whipped by the mortage bank...
...He hated the Ku klux klan. I'm really proud of that. One day when he was farming he heard that some of them where trying to organize in the area. He put the shotgun in the back of his wagon and found a bunch of them on the porch of the general store. He went right up and said "excuse me sirs, but have any of you all seen any of them goddamn kukluxers?" No one said anything, so grandpaw prompted 'em a little "those sorry sheet-wearin' sons of bitches" They still didnt say a word...
...His attitude and my mothers towards people is what gave me a big advantage in life. It saved me from having to wear that whole damn load of racism that a lot of people had to carry. My mom, god love her, she was one of those bible people. She thought it was wrong to bother anybody, regardles of race, color or religion. It just wasn't a christian thing to do...
...A tractor with its plow in the ground is a perfect lightningrod, and that proved fatal for my buddy Elmer Snyder. Elmer had more nerve then fear and thought he could squeese out the last few rows of a cotton field before the rain started falling. He was on his last pass when the heavens opened and threw down a yellow bolt of electricity that hit midway between plow and tractor, melting the plow points, bending the frames and blowing out the tires.
God had called Elmer home...
...For a kid like me looking to have fun and raise a little hell on a cotton farm, resources where somewhat limited. You had to work with what you had. For my purposes this proved to be my daddys Allis Chalmers tractor. I'd take that old three-wheeler with the disc cutter on the back of it and have a hell of lot of fun running tractor wheelies acros a cotton field"

Ur Levon Helms själbiografi This wheels on fire