EN VERKLIG EUROPE (EN FIKTION)
av Martin Theorin

Jag sitter här och läser en hyllningsartikel i GP i dag och tänker, att det är lite kul, när folk som jobbar med språket, så där fullständigt saknar sinne för språkets valörer.
Som t ex en gång fick jag i uppdrag att "tvätta" en text av en av stadens stora adoptivsöner - Regissör, debattör mm.

(Utan att han visste om det så klart!)

Det var uppe på ________ eller också nån på annan kommunal myndighet. Hur som helst, jag var på besök och blev insläpad av en "tjänstekvinna" i ett rum, med en dator.
Först höll hon ett tal om denne store nytillträdde europe (om han var en europe, vad var då jag?) som skulle "plocka upp kulturlivet i Göteborg ur sin provinsiella slummer".
Sedan skulle jag tvätta text.
"Det här är för osympatiskt, det här kan vi inte skicka ut" sa hon.
(Tjänstekvinnan - bra term va?).
Det rörde sig om något slags anti-förintelse-projekt eller liknande och det var skall-skall-skall! i var och varannan mening. Som en tysk soldatinstruktion från 30-talet - Totalt osympatiskt och passade inte särskilt bra ihop med ett projekt mot judeutrotningen.
Ok! Så vi satt och gnetade några timmar, mjukade upp texten med några "bör" osv och karlen slapp framstå som en kulturens basseplågare-himmelstoss, så här i början av sin Göteborgskarriär.
Vill man vara pretantiös (och det vill jag) kan man kanske säga att vi i någon liten mån räddade honom från hans eget språk, den där dagen i det lilla rummet uppe på ________.

Han fick naturligtvis inte reda på det här. Genomförde ett utmärkt arbete, på en av stadens ledande kulturinstutitioner och den enda kontakt jag haft med honom sedan dess, var när han ringde och skällde ut mig, i ett helt annat sammanhang... Och när jag läste hyllningsartikeln om honom i tidningen, i samband med att han slutar, nu förstås.

SLUT