Tillbaka till startsidan

BR 549 2004 av Martin Theorin

Exotiskt, som Sverige på 60-talet, eller bara en bra konsert?
Jag och en god vän åkte i alla fall ner, en kväll genom Halland, för att se hennes favoritband.
Efter ett par timmars körning var vi framme vid något som hette "Bjarnes lada", "Börjes värdshus" eller nått liknande. När vi svängde in på parkeringen stod det bara en Toyota-buss där (en sådan som jag brukade köra mongolider i när jag jobbade i omsorgen) med bandet i, som satt och kurade i den halländska snålblåsten.
En såg ut som en skör Buddy Holly, ståbasisten var en "rockabillyskinhead" med en fet tattuering på halsen och trummisen såg ut som Buffalo Bill på tjack. Vi betalade 175 spänn, gick in i "Roines rotunda" eller vad det nu hette och käkade middag. Folk började droppa in... Som såg för jävliga ut. Överåriga, ur form och i några fall i skrattretande fula westernkläder, kompletta med brillor på nästippen.
Skit samma, vi gick ut från "Chez Rune" och satte oss på varsin vit trädgårdsmöbel längst fram framför scenen. Praktiskt taget i knät på bandet och ändå nere på stranden, där vågorna rullade in och solen gick ner.
Så körde dom igång, 1 2 3 4 whacka whacka.
Som att ha Credence Clearwater Revival hemma i vardagsrummet 1969, men med sol om ni fattar vad jag menar? Halvägs in i konserten kom Börje (eller Inge, eller Ronny som var lite full och höll ett martiniglas upp och ner) på att det höll på att bli mörkt och att det behövde sättas ljus. Så han började sätta ljus och BR 549 höll på att få ljuset i huvudet. Nåväl, Klabbarparn går,
BR 549 spelar Nick Lowes "Play that fast song one more time".
Lyckan är fullständig och ett par 50-åriga tanter som ser ut som mopsar i oljerockar och cowboyhatt börjar "linedanca". Möjligen är "The doghouse bass" lite låg i ljudet, fidlern lite väl dr Jekyll och mr Hyde kalkylerat galen. Men annars är det perfekt och min dambekant ler lyckligt med det där "my week beats your year" utrycket i ansiktet. Och med ett signerat ex av nya CD:n "Tangled In The Pines" i knät när vi sätter oss i vår rostiga japanska bil och svänger ut från parkeringen och det sista vi hör när vi svänger ut från parkeringen är att alla som vill, eller är tillräckligt fulla, får prata eller sjunga eller vad som helst i mikrofonen och ut i PA:t...
Such a perfect night.

SLUT