Tillbaka till startsidan

BITTER av Martin Theorin

Det snöade stora - ploppande - 3+ - julkorts - snö - droppar.
Bra väder för januari i gbg.
Bra väder för en begravning.
Kyrkan låg på höjden.
"Den dampigaste kyrka i stada."
Utanför stod Walle.
Walle hade alla sina ringar på sig.
Det blev mycket guld.
Dom hälsade.
Dom gick in.
Han hälsade på Frasses Iranska cafévärd.
Dom föll i gråt.
Dom satte sig.
Det blev musik.
Prästen kom in.
Prästen verkade vara bög.
Det gjorde inget.
Frasse var öppen.
Kistan var väldigt kort.
Frasse var 2.04.
Bräckte dom folks ben?
Bänkgrannen drog i fingrarna.
Så det knakade.
Han hade också cancer.
Men kamouflerade det som ont i axeln.
"Kan du lova att du kommer och hälsar på mig på hospicet om det behövs?"
Visst.
Det var dags att för ett sista farväl.
Frasses syster gick fram till kistan.
Hon grät.
Själv grät han igen.
Det var ett jävla gråtande.
Någon upphävde ett skrik.
någon kastade sig över kistan och tungomålstalade en stund.
Aftonslaskens chefsred klev fram.
Han hade den fulaste kostym han någonsin sett.
Journalistful.
Dom gick ut å gick hem.
Det blev likvaka.
Bitter bar.
Dom beställde en öl för Frasse som fick stå.
Det var svårt för personalen att förstå.
"Skrikaren" hade klätt sig artigt.
"Skrikaren" jobbade på Aftonslasken "Hälsa".
"Skrikaren" hade bacillskräck och torkade av allt som skulle in i munnen med kleenex.
"Frasse var den finaste människa som levat."
Dom hade känt varandra en vecka.
Sedan måste hon gå hem.
Det var en lång dag imorgon.
Aftonslaskens chefsred lovade "att titta förbi och trösta om ni blir för jävla ledsna".
Sen måste han också tyvärr åka.
Stockholm väntade.
Någons tjej ringde och frågade "varför nån inte kom hem nån gång för?"
Efter en stund var han ensam med ett medelålders lesbiskt par, varav en var taxischaufför.
Det var den kortaste likvaka han någonsin varit på.

SLUT