Hemlösa i folkhemmet - Mordet på Anna Lindh
Torsdagen 11/9 2003 19.30 cyklar jag förbi Järntorget, på väg
till träningen på
Majornas boxningsklubb. Utanför Folkets hus ser jag människor, både
"svenskar"
och "utlänningar" som bara står stilla och pratar med varandra.
Så ovanligt
tänker jag och stannar, och ser på en handskriven lapp på dörren
att man kan
skriva i kondoleansboken för vår mördade utrikesminister Anna
Lindh.
jag ställer mig i kön. En för dagen kostymklädd vaktmästare
tittar misstänksamt
på min röda träningsväska, fruktar man attentat mot kondoleansboken?
Jag vinkas fram, jag går fram för att skriva i boken, jag får
vänta lite, för
att kvinnan framför mig står kavar vid bordet med fotot och rosorna
och gråter
högljutt. Jag skriver något kort. På vägen ut håller
även jag till min dumma
förtret på att börja gråta.
Vad som gör mig så arg är att Anna Lindh förmodligen föll
offer för våld från
just den underklass som socialdemokratin i alla tider har sagt sig vilja värna.
Vad kan detta bero på?
jag tror att det beror på att motsättningen mellan rik och fattig,
lyckad och
misslyckad eller minister och psyksjuk inte erkänns, ageras ut och löses
politiskt längre. Inte i riksdagen i alla fall. Där är alla numera
ense om att
"marknaden" är gud och att det nyliberala lyckoriket, den bästa
av alla världar
för alla.
Kanske försökte någon tackla motsättningen (mellan dom
som har och dom som inte
har) inne på NK i Stockholm den 10/9 2003? Vad som har hänt är
kanske att ett
privat helvete utvecklats till ett politiskt mord, men jag undrar om inte just
det här privata helvetet kan ha haft sina politiska orsaker:
Nedskärningar
Individualisering
Fragmentisering
Brutalisering
Ett privatiserat helvete.
Vad det handlar om här är alltså i någon mån politiskt
våld, eftersom det är
våld som i alla fall delvis har orsakats av politiska beslut
- läs nedskärningar, utslagning och ökade klassklyftor. Things
fall apart heter
en bra bok som jag läste en gång. Så känns det nu. Men
jag tror faktiskt ändå
att vi kan sätta ihop Sverige igen med solidaritet, jämlikhet och
kanske till
och med en och annan höjd skatt.
...Annars får vi nog snart skriva i kondoleansboken igen.
Ps. Det här är naturligtvis inget försök att frånkänna
mördaren hans personliga
ansvar, han skall naturligt vis straffas.
Martin Theorin