SOLIDARITET -03 av Martin Theorin

Jag står med en röd ros i handen.
Jag är på socialdemokratisk minnesstund på Götaplatsen, för Anna Lindh.
Symfonikerna spelar vackert och det är inget för lättrörda och mesar och det är kanske därför Roland Janson och jag själv är dom enda kulturarbetarna i publiken?
På scenen är dom desto flera. Nu kommer det en affekterad skådespelerska (eller om hon bara är rörd) upp på podiet och läser en konstig dikt. Varför är det så mycket skådisar på minnesstunder nuförtiden?
Har inte folk fått klart för sig att dom har som yrke att luras?
Nu kommer stadens store adoptivson. Han är chef för en stor kulturinstitution och är ifrån "det som en gång var Jugoslavien, men nu är något oändligt mycket mer komplicerat".
Han läser stelt och nervöst, nästan utan brytning och jag tror att han är rörd. Det verkar på något sätt som han menar att Anna Lindhs "offer" inte varit förgäves. Att hon liksom "offrat" sig för den "internationella solidariteten". Alternativt EU ...Eller om det bara är den nya valutan.
Folk förhåller sig avvaktande. Är dom rasister? Eller bara rörda?
Arbetarklassen sörjer arbetarklassen har mobiltelefon och pitbull.
Arbetarkomunens ordförande håller ett tal och vår influgna skådespelerska knyter ihop den dramaturgiska säcken med ännu en konstig dikt.
Och vi lägger våra medhavda rosor i Poseidons stilla höstvatten och lomar hem till våra respektive förorter.