BLÅ EXPRESS av Martin Theorin

Nu kommer dom på bussen och dom är lika fulla som förra gången.

”Å h nej pappa – åh nej. Där é dom igen… Snälla pappa kan vi inte gå av nu… Snälla?”

”Ha en bra dag” säger busschaufören till dom båda nypåstigna alkoholisterna och får ett ”Ja det får vi fanimej hoppas” till svar.

Alkisarna fortsätter bakåt och hans dotter sitter upptryckt mot rutan och gråter när hon inte kastar förskrämda ögonkast bakåt.

Några minuter går. Dom känns som år. Han börjar leta efter sina handskar. Dom är borta. Han reser sig och går bakåt i bussen.
”Pappa vad gör du, nej vänta!”

Han söker av bussen. Där är dom. Dom sitter var för sig, det är bra.

Han tar den fulaste först. Han 175 lång med krulligt hår och ögon som skämd mjölk.

- Nu är du jävligt stolt?
Nu sitter min dotter där fram och storgråter, för att du skrämde
livet ur henne, på bussen förra veckan och hotade mig med stryk!

- Va fan snackar du om?… Din jävla…

- Örfil

- Va fan?...

- Ny örfil

Nu har han väl provocerat fyllot tillräckligt. Snart nu måste han väl snart börja slåss ändå? Fyllot är nu på väg upp. Det ser ut som han skall börja slåss, så han knäcker näsbenet på honom. Alkoholisten sitter tyst på stolen, tittar tomt framför sig och känner på läpparna, om tänderna sitter kvar.

Bussen stannar för hållplats i Snipen. Han tar krullet i hampan och slänger av honom. Hans kompis åker också av av bara farten. Han vill inte riktigt så han får en uppmuntrande spark i ryggen, så att han hamnar på alla fyra i gruset.

Busschaufören frågar om han skall ringa polisen. Varför då?
Man kan bokstavligen höra en knappnål falla när han går framåt i bussen. Han ser att hans dotter hittat handskarna. Hon håller glatt upp dom åt honom.
Titta!
Han torkar bort lite snor och blod från knogarna med handskarna, slänger dom under stolen och säger:

"Tack, när vi kommer fram skall du få en stor glass"

SLUT