8 MARS av Martin Theorin

...Internationella kvinnodagen. Det måste firas på något sätt. Det var dags att se Horsten Fink "trubba" loss på Dillestugan. Så jag tog cykeln in till city och bänkade mig vid ett långbord med ett antal väl-beskänkta och dito parfymerade damer.
Så kom Horsten och han sjöng, tappade mikrofonstativet, spelade luftgitarr, sa åt alla å "hålla käften" och gjorde svartpanterhälsning 30 år för sent... Och tackade för sig.
Sen kom han och satte sig hos oss och alla kvinnorna blev hypnotiserade, tysta och medgörliga och glömde att det var internationella kvinnodagen och kamp mot patriarkatet och misogyna mansgrisar.
Men dom viste inte vem Dan Andersson var så Horsten ville hellre prata med mig och sade b la "att Jarl Kulle hade ljugit för sig själv hela sitt jävla liv, men att mot slutet blev han en rätt hygglig skådespelare".
Finks entourage anslöt nu och det verkade mest bestå av småkriminella invandrare från någon Stockholmsförort.
Så nu blev det Scarface och Gudfadernimitationer hela kvällen som Horsten måste sitta och låtsas vara bra, för att få hjälp med gud vet vad.
Det bar sig inte bättre än att jag fick en "flabbis" under en av dom sämsta "rollprestationerna" så "respekt" krävdes men producerades tydligen inte i önskvärd grad. Vad som däremot producerades (av en grek med handen i bandage) ver ett knogjärn, som han jonglerade med lite slött och menande sådär och prompt tappde på golvet, och fick krypa omkring och leta efter.
Respektnivån var tydligen fortsatt låg, för nu stod två av hans kompisar och höll honom fast, för att han inte skulle flyga på mig. Jag cyklade hem, förtröstande på att Horsten Finks liv förmodligen var än mer skit än mitt och på att jag hade gjort mitt för kvinnosaken.

SLUT