Jag vet att ingen kommer att tro det här men när jag lade ner Teater Pugilist så var det helt ärligt menat. Livet som 52-årig teaterwannabee  stod mig upp i halsen. Så efter 23 år som kulturneger i det goa Göteborg, slog jag igen butiken, med en smäll.

Ägnade mig i stället åt sammhällsdebatt, skådespeleri och måleri, samt utvecklade en passion för att spela garageblues, med små stänk av hellbilly. Dessvärre så hann jag knappt tänka, fy fan va skönt, att slippa teaterbögeriet, innan jag naturligtvis fick en ny kanonidé, till en ny pjäs. Trafficing, hedersmord och goa glada kaniner. Det är precis den typen av pjäsidé, som mina konkurenter på stadens instutitonsteatrar aldrig skulle få... Om vi för ögonblicket gör det halsbrytande tankeexperimentet, att dom kunde skriva.

Det var när jag satt och såg på ännu en urdålig TV-deckare med vad som måste vara Sveriges sämsta skådespelare alla kategorier, som jag kom på den. Att i verkligheten är det ju kvinnor och inte män, som står i skottgluggen i kampen, mot den organiserade brottsligheten och får kåken sprängd i egenskap av åklagare. Eller som häktesvakter släpps in i ett rum, med en tvåmeters yxmördare, för att slås ihjäl... Ok, då gör jag en pjäs om en kvinnlig polis, som arbetar mot trafficking och blir rasist. Jag placerar henne, i ett äktenskap, med en impotent hippie, med yogamatta, under armen och ger henne två vanartiga barn, med bokstavsdiagnoser. Så kan jag köra feministspåret och inte bara rasistspåret. Jag slänger in en militant blackpantherblatte i svennebananmixen och sen låter jag huset dom bor i slash spelplatsen bli en metafor för Sverige. Tematiken  sammanfattas...

”A house divided can not stand”.    -Abraham Lincoln

Ja vad kan jag tillägga mera? Att jag kan mitt ämne. Blattar med attityproblem och utan. Poliser både rasistiska och inte, har jag träffat i mängder på olika träningar genom åren. Även kvinnliga poliser har understundom levererat, hårda lowkicks, mot undertecknads känsliga akademikerlår. Släkten är sprängfylld av jurister, så det livet  kan jag sen barnsben.

”if you dont know what you’re writing about, after a while someone is going to come and tell you it’s a crock of  shit. And nobody has ever told me that yet”   -Lou Reed

Om jag skall vara ärlig, får jag väl erkänna att det är ganska många som sagt  just, det till mig genom åren, men det behöver ju inte betyda att jag håller med?
Avslutingsvis. Rättsystemet är en bra mätare, på var samhället är på väg och om ni också intresserar er för det, rekommenderar jag ett besök, på pjäsen. Jag tror också att den  kan bli ganska kul.

Martin Theorin, dramatiker, regissör, producent, konstnärlig ledare Teater Pugilist.

Ps. Jag glömde det viktigaste.  Vi har inga skådespelare ännu. Så om du är sugen, så skickar du bara din CV med vanlig sossepost, till Marielundsnsgatan 17, Mölndal. Alla kan söka... Utom Jakob Eklund.